Vikingatiden var en period mellan ungefär år 800 – 1100. Det var då som runstenarna i mellansverige restes utmed farleder och allfartsvägar.Under tiden kring 1000-talet restes många runstenar i Uppland. Det var då kristendomen kom till Uppland. De som reste stenarna ville visa att de tagit ställning för den nya religionen. Det är från den tiden runstenarna i Hässelby härstammar.
Foto: Henrik Henrikson.



I Hässelby finns två runstenar. Vi börjar med den som numera står utanför Hässelby museum i villastaden.

För 1000 år sedan reste Björn och Fullhuge, båda troligen Hässelby- eller Järfällabor, denna runsten över sin avlidne måg på Mälarstranden vid Lövsta. Hans namn känner ingen idag – det står nämligen inte på stenen.

Och man vet egentligen inte heller stenens exakta ursprungsplats. Stenen återfanns i början av 1800-talet "då ett åkerland upptogs". Det började med att man på Lövsta gård rensade en åker från sten. Man bröt med mycket besvär upp flera större och mindre stenar, och då fann man denna runsten. Den låg där helt övertäckt med jord. Man kunde se att den varit utsatt för eld så att en större bit av ytan på skriftsidan flagnat av.

Första gången stenen beskrevs var 1813 av A. A. Afzelius, präst och folklivsforskare. Det skedde i Götiska förbundet, där Afzelius var medlem. Lövstastenen, som den kallades, var redan då starkt skadad.

Afzelius anteckning, som inkom den 14 april 1813 till Antikvarisk-topografiska arkivet i Stockholm, innehåller följande uppgift:
”Denna sten finnes ej i Bautil och sannolikt ej i någon annan samling. Den är nyligen uppgräfd ur en ättehög vid Riddersvik i Spånga socken på stranden av Mälaren, och af Magister Liedzen afritad. En prydnad på sidan af stenen var så af tiden förtärd att den ej kunde aftecknas.”



År 1857 nämndes stenen första gången i tryck. Det var Rickard Dybeck som i Svenska Runurkunder 2 gav en beskrivning av stenen och, framförallt, av fyndplatsen:
”I Uppland, i Sånga socken, ligger Löfsta gård, icke långt från Mälarstranden. I en skogsbacke nära intill gården äro någre ansenlige ättehögar, af hvilke en eger rest bautasten, och i sluttningen af denne höjd äro ännu omisskännliga tecken efter en för länge sedan förlagd, smal väg, som, utgående från nuvarande vägen mellan Riddersvik och Löfstad, tyckes sträckt sig norr ut och törhända förenat sig med vägen till Jerfälla kyrka. För några år sedan upptogs mellan den förlagda vägen och Löfstad ett åkerland, och bland flere större och mindre stenar, som då uppbrötos, fanns denne Runsten, hvilken var liggande och alldeles betäckt af jord. Han är af gråsten, ojämn och något mer än en aln tjockast, samt synes för länge sedan varit utsatt för eld, hvarigenom en större afflagning å skriftsidan skett.”

Denna teckning gjorde 1857 Richard Dybeck 1857.



På detta flygfoto över Lövstaområdet har man markerat hur vattennivån var omkring år 500. De två röda markeringarna visar de två platser som runstenen varit placerad på.



Lövstastenen flyttades år 1938 till gårdsplanen framför kontorsbyggnaden på Lövsta sopstation. Den hamnade då mitt i detta industriområde, bara 100 meter från förbränningsugnen, omkring 400 meter från den plats där den forntida byn Lövsta legat.

I en redogörelse för Stockholms stads sopförbränningsanläggning vid Lövsta 1938 kunde man läsa följande notis:
”Det största intresset ur kulturhistorisk synpunkt tilldrager sig ett gravfält, beläget 500 m öster om sopstationen. Det består av ett tiotal jordblandade rösen och stensättningar. Cirka 400 m längre åt väster och nära den gamla vägen ned till Hästbryggan vid Lövstafjärden står en runsten.”

Lövsta by, som således bör ha existerat redan under vikingatiden, är veterligen inte nämnd i tryckta medeltida handlingar.



I Järfälla Hembygdsblad 1980/4 Hittar man en artikel om hur man försökt att över huvud taget hitta denna runsten, som fram till då varit ganska så otillgänglig för allmänheten:
”I juli i år gjorde vi en cykeltur genom kommunens sydvästra delar för att lokalisera stenen. Att vi inte hittade stenen 1978 kanske inte är så underligt; den står nämligen inne på Lövsta förbränningsanläggnings område.
Om du följer beskrivningen på skissen så hittar du stenen. Säg till vakten vid infarten att du vill se runstenen så blir du insläppt.
Stenen är i dåligt skick. Inskriften är mycket otydlig. Stenen borde renoveras och ställas på en lättillgängligare plats; t.ex. vid gravhögarna på norra sidan av Lövstavägen, något hundratal meter från infarten till förbränningsanläggningen. Där skulle den bli synlig för envar förbipasserande, samtidigt som den skulle få en naturligare anknytning till sin omgivning än vad den har idag.”

1980 skrevs en sammanställning om denna runsten, som då fortfarande befanns sig på Lövsta sopstation. Placeringen beskrev lite lakoniskt:
”8 meter söder om sydöstra hörnet av hus och 8 meter öster om nordöstra hörnet av parkeringsficka.”



Åtta år senare fick stenen återigen en ny placering. Den 25 oktober 1988 flyttade hembygdsföreningen, med riksantikvarieämbetets välsignelse, runstenen till centrala Hässelby Villastad. Vid hembygdsmuseet och kyrkan fick den en hedersplats på slänten mot Riddersviksvägen.

Placeringen specificerades: ”7 meter NV om SV hörn, 8 meter VSV om NV hörn av hus (museibyggnad) och ca 20 m ONO om korsning gata/uppfartsväg.”
Foto: Henrik Henrikson.



Inskriften på stenen lyder
BIORN AUK FULUIK ÞAIR LITU HAKUA STAIN … SIN.
Björn och Fulluge de lät hugga stenen … sin …

Vänstra bilden visar texten på den skylt som är placerad intill runstenen. Fuluik måste, på grund av det följande þaiR, vara ett mansnamn.

Mellan ”stain” och ”sin” har på den avflagade ytan endast funnits plats för några få runor. Där måste ha stått ”at” (som betyder åt) och ett maskulint släktskapsord på tre runor; ”fajiur” (fader) eller ”broþur” (broder) kan inte ha fått plats. Då ”sun” är uteslutet, torde endast ”mak” (måg) kunna komma i fråga. Den dödes namn har däremot inte varit utsatt.

Inskriften borde fullständig alltså varit följande på nutidssvenska:
Björn och Fullhuge, de lät hugga stenen efter sin måg.

Namnet Fulluge betyder ungefär ”man med mod i bröstet” eller ”den modige” och har troligen varit ett binamn. Efter vem de reste stenen lär vi dessvärre aldrig få veta, men genom stenen känner vi två av de personer som på vikingatiden hade sina bopålar i Lövsta.

På Facebook kunde man till en bild av denna runsten läsa följande dialog i lättasm humoristisk stil:
Kristina: Hihi, nu vill vi ju förstås veta hur man får namnet "Fullhuge"! Typ: "Men Björn alltså, lägg av med mjödet nu, så du inte slutar som den där Fullhuge”.
Robert: Fornsvenska hugher, hogher betyder håg, själ, sinne, tanke, mod, sinnelag. (Svenska akademins ordbok) Fullhuge kan väl tänkas betyda "full av mod" - troligt när det gäller en viking - eller själfull, full av tankar (idéer). Man ristade knappast in ett öknamn på en sten man själv lät resa.
Kristina: Du har rätt. Men håll med om att min tolkning var roligare!
Foto: Henrik Henrikson



En artikel från Svenska Dagbladet november 1996. Två små barn under ett paraply står vid runstenen där den är placerad invid Hässelby museum.



Runstenen U85 är från tiden 800-1050 e kr. Den är av mörk gråsten, sannolikt gnejs. Höjd 1,40 m., största bredd 0,97 m. Den har ojämna proportioner. Den saknar fot. Ristningen går ända ned till kanten. Dessutom står det på stenen inte, så som vanligen är fallet, att stenen har blivit rest: ”Björn och Fullhuge ha låtit hugga stenen”. Det talar för att stenen aldrig varit rest, utan troligtvis varit lutad mot någon gravkulle eller mot andra stenar. Rest på vanligt sätt kan den inte ha varit.
När man fann stenen var ytan skadad och det var svårt att läsa texten.

Idag är det ännu svårare att urskilja inskriften. På nedre delen av stenen är ristningen svårt skadad. Den är även i övrigt på flera ställen otydlig och vittrad.

Signaturen Bloggo skrev på sin blogg 17:e november 2008: ”Av alla runsten gillar jag runsten U85 allra bäst: Björn och Fullhuge reste denna sten till minne av ... sin ...
Den här stenen har allt - kort information om upphovsmakaren, vad dom gjorde och en cliffhanger, som kommer finnas kvar ett par tusen år till.”
Foto: Henrik Henrikson



Och nu över till den andra runstenen i Hässelby, den som nu står vid Hässelby slott. Den kallas Skesta-stenen och har beteckningen U79. Den stenen stod ursprungligen på Skesta bytomt.

Om runstenens plats har historikern Bureus endast den allmänna uppgiften: ”I Sponga Sokn”, och i Ransakningarna står det om en runsten ”i Lunda Giärde”; Lunda är namn på byn närmast väster om Skesta. Hadorph fann stenen vid Skesta, ”mid på gärdet”. O. Celsius, som besökte platsen den 19 juli 1728: ”nedan för Skesta backen, på Lunda gärde”. Dybeck: ”Denne runsten står i Skestads gärde, vester ut från byn.”

Den vänstra bilden är ett träsnitt av Bureus 1624, och den högra bilden är en mycket gammal teckning av stenen när den fortfarande stod på Skesta bytomt.



Två fotografier från tidigt 1900-tal. Vi ser samma sida på den höga runstenen, dels så som den måste ha sett ut i många hundra år, dels hur det blev när man fyllde i inristningen med mörk rödfärg, så att det blir avsevärt lättare att se text och mönster.



Man har också försökt att fylla inristningarna med vit färg, men det var tydligen inte bra, för det här är enda gången jag sett några bilder av den här runstenen med vitmålade runor.



När bankiren Carl Gustaf Cervin var ägare till Hässelbygodset mellan 1856 och 1876, bestämde han sig för att flytta runstenen från sin gamla plats vid Skesta till sin nuvarande plats.

Han ville få ett riktigt fint gammalt minnesmärke som skulle kunna pryda uppfarten till slottet i Hässelby. Han lär ha flyttat stenen utan tillstånd. I vilket fall som helst så var det helt mot Skestabornas vilja. De klagade och önskade få tillbaka runstenen som de ansåg tillhörde dem.

För att mildra kritiken återlämnade C. G. Cervin i stället ett par trearmade ljusstakar, som han låtit försilvra, till Spånga kyrka.
I ett kyrkostämmeprotokoll från den 23 december 1866 kan man läsa om den lite märkliga transaktionen:
”Ett par trearmiga, genom Grosshandlaren Cervins försorg och på hans bekostnad försilfrade ljusstakar som förut af nämnde Herr Grosshandlaren, från Spånga kyrka erhållits i utbyte mot enklare å altaret befintliga stakar återlämnades nu af Grosshandlaren C G Cervin, till gåva åt Spånga kyrka, med villkor att dessa stakar skulle alltid vid julottorna begagnas å Predikstolen: och uppdragit åt Herr Inspektor Pousette att till herr Grosshandlaren Cervin från församlingen frambära en förbindlig tacksägelse för den vackra gåfvan och derjämte den förklaring att Församlingen nu icke vidare gjorde några anspråk på den till Hesselby afförda Grafstenen.”
Lägg märke till att man kallade runstenen för gravsten.

Cervin ville med denna runsten påminna om gårdens långa historik och samtidigt enligt tidens nationalromantiska ideal pryda sin park. Placeringen ovanpå en vikingagrav saknar dock historisk grund. Man placerade aldrig en runsten ovanpå en grav.



Det dubbelkors, som finns på ena sidan av stenen. Den andra bilden visar en nutida översättning av texten i ormslingor, i samma stil som de ormslingor vilka finns på stenens två sidor.



På denna bild, som jag fotograferade 1965, ser man hur runstenen är placerad i förhållande till slottets byggnader. När man anländer till Hässelby slott kan man alltså på vänster sida av uppfarten se denna vackra runsten.

Det är ett ganska imponerande stenblock som står där. Den har tre sidor och på två av dessa kan man se en inristad runskrift. Stenen är rest på den största gravkullen som ingår i ett gravfält från vikingatiden. Det gravfältet tillhörde den forna Hässelby by som låg på denna plats innan man byggde Hässelby slott på 1600-talet.
Foto: Henrik Henrikson.



Senare samma år, när inristningen fått ny färg, tog jag denna bild av min kompis Anders, när han tar en bild av stenen.

Förutom de vanliga runstensdrakarna innehåller stenen två djurfigurer, ganska primitivt utförda, av vilka den ena bär runstenskorset, som talar om att hyllningsföremålet var kristen, på ryggen. Det kan vara en symbol för Guds lamm som bär på korset. Ovanför djurslingan är tydligen ett träd tecknat. Detta syftar säkert på en annan kristen symbol, livsträdet, världsträdet.
Foto: Henrik Henrikson.



På stenen står det
”ky : auk : suain : þaiR : raitu : stain : at : birsu : faþur : sin : kuþiR : ernfastr : iuk : stain : at : birsu : botba : uikerþaR : sun : þorkirþaR : koth”.

Den ristade inskriften lyder i modern översättning:
”Gy och Sven de reste stenen efter Bärsa, sin gode fader. Ärnfast högg stenen efter Bärsa, Vigärds make, Torgärds gode son”.

Av denna inskrift kan man få fram följande släkttavla. Torgärd är far till Bärsa. Vigärd är Bärsas hustru. Gy och Sven är Bärsas söner. Ärnfast är ristaren och möjligen släkt med Bärsa. Tre generationer blir redovisade.

Om man antar att medellivslängden vid denna tid uppgått till trettio år kan man här famna om en period omfattande nära hundra år. Torgärd bör ha levt under 900-talets mitt, och i så fall i en hednisk tid – innan Sverige blev riktigt kristnat.

God syftade inte alltid på godhet som i nutida mening, utan angav en speciell status i samhället. Han kunde vara en hjälpande hand till en högt uppsatt person, till exempel en kung. I dag använder man ju samma ord i till exempel "God man".

Mansnamnet Gy förekommer bara i några få inskrifter från sydöstra Uppland. Även mansnamnet Bärsa är sällsynt. Det är en sidoform till fornnorska och isländska Bersi, Bessi, förr mycket vanligt på Island och tämligen vanligt även i Norge. Det kommer från isländska bessi ”björnhane”, norska besse ”stor, grov karl”, nutida svenska “bjässe”.
Foto: Henrik Henrikson 1968.



En bild som jag fotograferade 1968. En besökare läser på den informationsskylt, som på den tiden stod framför runstenen, och i bakgrunden skymtar bebyggelsen i Vällingby och Grimsta.

Runstenen består av ljusgrå granit. Höjden över stenfoten är 2,40 m. Framsidans bredd (vid ristningens mitt) 0,72 m.; vänstra sidans bredd 0,53 m. Den är monterad på ett postament bestående av fyra stenar sammanhållna med järndubbar. Stenen är ett tresidigt block, som har ristningar på två sidor.
Foto: Henrik Henrikson.



En av de två djuren som är ristade på stenen. Ristningarna har flera gånger målats i kontrasterande färger så att det lättare skulle gå att läsa runorna. Mönja till rött och sot till svart. Foto: Henrik Henrikson.



Stenens runor och bilder mejslades ut av en ristare som hette Ärnfast. Det var Bärsa Torgärdssons två söner Gy och Sven som gav ristare Ärnfast i uppdrag att tillverka och resa stenen. Och detta skedde någon gång omkring åren 1050-1080.

Huggaren Ärnfast var en skicklig runristare. Man har runt omkring i Uppland hittat ytterligare tre ristningar som han gjort. Men runstenen som står vid Hässelby slott anses ändå vara hans ståtligaste verk. Ornamentalt är stenen utsmyckad med kors och djurmotiv och anses vara ett av Ärnfast främsta arbeten.

De fyra uppländska stenarna som är signerade av Ärnfastr är mycket lika i utformningen. De är alla dekorerade med kors och en runorm som biter i svansen.

Ärnfast har varit verksam inom Färentuna härad, Sollentuna härad och Danderyds skeppslag. I hans ristningar uppstiger ormens hals från vänster och är nästan cirkelformigt böjd, så att ormen från höger biter om stjärten, som nästan längs mitten av stenen stiger upp mot korset.
Foto: Henrik Henrikson.



Vid ett besök i parken vid Hesselby slott i december 2013 såg jag att marken grävts upp och det stack upp gula plaströr med elledningar vid många träd i parken. Likaså vid runstenen.

Vid en förfrågan fick jag veta att man höll på att arrangera belysning i slottsparken. Träden och runstenen skulle belysas när det blev mörkt. Det lät ju fint, tyckte jag. Någon månad senare skulle installationen vara klart och vi skulle få en fin illuminerad slottspark.
Foto: Henrik Henrikson.



Resultatet blev fint. Delar av slottsparken illuminerades med milt gult ljus på kvällar och nätter. Även runstenen fick en varm kvällsbelysning. Bakom kullen skymtar en annan installation, som vi nu ska titta lite närmare på.
Foto: Henrik Henrikson.



Detta är visserligen ingen runsten, men jag tror att den som skapade denna skulpturgrupp tänkte på runstenen, när han utformade sin skapelse. Det är ju bara ett sjuttiotal meter mellan runstenen och denna installation.

Detta är en skulptur som består av fem vassa spetsar i granit och som uppfördes 1986 här i Hässelby slotts park. Skulpturen heter Råd-Rum och var Stockholms stads gåva till Stiftelsen Hässelby – de nordiska huvudstädernas centrum för kulturutbyte.
Foto: Henrik Henrikson.



Skulpturen består av fem svarta-gröna stenar och över dem svävar en tunn mässingsbåge. Konstnären heter Leif Bolter.

Hässelby var de nordiska huvudstädernas kulturcentrum mellan 1963 och 2000. Konstnärens idé var att den skulle symbolisera de fem huvudstädernas samverkan.

”Stenarna är också vinklade så att de pekar upp mot en nordisk stjärna”, berättade Torbjörn Forsell.
Foto: Henrik Henrikson.


Till huvudmenyn

Har du kommentarer, tips eller förfrågningar: skriv E-post "Om Hässelby" . Copyright Henrik Henrikson.