Grimsta var en gård som under en period tillhörde Hässelby. Namnet kommer av det fornsvenska mansnamnet Grimber (Krimbr). Namnet har även stavats ”Grymstadh” (1582).

Grimsta ser vi till höger på kartan, med ett flertal byggnader, inte långt från Vällingby. Upptill syns Hässelbygodset.

Ungefär 1000 år f. Kr. fanns de första bosättningarna i Grimsta. På Grimstahöjdens högsta punkt har man funnit en stensättning med 17 meters diameter och upp till en meter höga objekt. Området kallades för Grimstagraven, och är från tiden omkring år 1000 e. Kr. Man hittade brända ben, krukskärvor, en järnspik och tre brynen samt vidare en dubbelknapp och en kniv. De här utgrävningarna gjordes på 1940-talet.
Foto: A. Nordström.

En stensättning från 1000-talet i Grimstagraven. I mitten syns en avlång svacka, där begravdes den döde i en kista. Detta tyder på att man i detta område var kristna på den här tiden.
Foto: O. Nyblin.

I en av gravarna hittade man denna flöjel, visserligen enkel, men ändå mycket unik. Flöjeln är 15 x 15 cm, gjord av en bronsplåt. I ena hörnet sitter en ögla så att man ska kunna hänga upp den. På ena sidan syns en man vid en häst med en fågel i ena handen och ett verktyg i andra. Teckningen av flöjelns två sidor är gjord av Bengt Händel.

Omkring år 1250 fanns i Grimsta två gårdar som hade skyldighet att bidra till svenska kungens krigståg. Själva gårdsnamnet Grimsta omnämns först 1419. Då bodde en bonde med namnet Erik i Grimsta. Jordeboken 1538 redovisar ett skattehemman om 19 öresland.

Till själva gården brukades redan vid mitten av 1500-talet en utjord om 3 1/3 öresland inom Råckstas gränser, varom sedermera många tvistigheter de båda gårdarna emellan skulle uppstå.
År 1539, då Gustav Vasas jordebok upprättades, var Nils Mattsson skattebonde på Grimsta.
År 1599 hade Erik på Grimsta enligt landskapets statistik 9 kor, 3 hästar, 4 ston, 2 kvigor, 18 får och 6 svin.
År 1625 köptes Grimsta av Jakob Jakobsson (Bååt-Snackenburg) och blev då ett säteri mellan 1630 och 1635, vilket sannolikt var ett försök att fuska med skatten.
Oljemålning av ”B. Eng”.

Gården Grimsta gränsade i nordväst till Hässelby gods, i nordost till Vällingby, i sydost till Råcksta och i sydväst till Mälaren. Till gården hörde förutom de omgivande hagmarkerna även den stora Grimstaskogen.

På denna karta från 1652 kan man på ett område läsa: ”Denna åker ähr förbydt ifrån Hässleby till Grimsta för nederlagt”. Denna mark hade alltså dömts att övergå från Hässelby, till att tillhöra Grimsta. Detta område låg ungefär norr om där Grimstaskolan ligger idag.

Riksskattemästare Gustaf Bonde bytte år 1662 till sig en Grimstadel av majoren friherre Jacob Lilliehööks änka Brita Kruus.

När Gustaf Bonde dog 1667 ärvdes Hässelby av hans son Carl, och därmed ärvde han också delar av Grimsta. Sedan startade en rad segdragna processer. Grimsta indrogs på 1680-talet till kronan och indelades till augmentshemman "på nr 5 under livkompaniet".

Carl Bondes kamrer Lars Ahlberg skrev strax före jul 1695 till Bonde, att han försökt få överta en viss Strömners fordran på 700 daler. Denne Strömner hade nämligen en inteckning på Grimsta gård, men inte lyckats få någon uppgörelse. Han föreslog därför, att man skulle låta räntan stiga ytterligare, så att arvingarna inte skulle kunna lösa reversen.
År 1698 köpte Bonde av Strömner dennes fordran, som nu var uppe i 879 daler.

Så dog Carl Bonde 1699 och Hässelby ärvdes av sonen Gustaf. En viss Mats ville att inteckningen skulle undanröjas. Erik och Britas pantförskrivning berodde inte av nöd utan på avsikten att skada Britas ännu omyndiga halvsyskon. Erik hade inte haft rätt att pantsätta sin hustrus jord så som här skett. Och så deponerade Mats 900 daler hos häradsrätten.
Carl Bondes änka Maria, född Gyllenstierna, hade en annan mening om saken. Hon gjorde gällande, att Mats var för sent ute med sin deposition. Fru Maria medgav, att jorden tillhörde Brita, men denna hade själv undertecknat lånehandlingarna.
Mats kom ingen vart med sina klagomål, utan Maria fick lagfart år 1700 fast bara på en del av Grimsta. Men då uppstod en annan fråga: hur stor del av Grimsta skulle egentligen vara hennes? Detta berodde ju på frågan vad jorden var värd. Enligt en värdering, som gjordes 1707, skulle marken vara värd 200 daler per öresland, men Maria yrkade på blott 100 daler, och till sist – år 1710 – blev det 90 daler. Det var sålunda ett avsevärt stycke av Grimsta, som då övergick i Bondes ägo.

Innan denna sak var avgjord, hade man dock hunnit med ännu en process. Mats yrkade nämligen, att hans omyndiga barn, som var Britas arvingar, skulle enligt bördsrätt få avträda Britas gäldbundna jord, så att denna finge inlösas av den högstbjudande. Detta ville naturligtvis inte Maria vara med om, och hon fick rätt i domstolarna.

År 1710 tog Gustaf Bonde ut stämning på Mats och gjorde gällande, att denne var skyldig honom 11 tunnor spannmål, emedan Grimsta var augment till Hässelby rusthåll. Men om Mats inte kunde lämna spannmål, skulle han lämna pengar, och i så fall begärde Bonde 34 daler per tunna råg och 23 daler per tunna korn. Mats medgav skyldigheten att betala men inte så mycket som Bonde begärt.
Häradsrätten avvisade målet, då detta skulle avgöras av länsstyrelsen. Här blev priset 12 daler per tunna. Efter detta tycktes man på 1730-talet ha uppnått någon typ av ”samförståndsfred”.
Bilden visar Grimsta på 1930-talet.

En bild av Råcksta träsk. I bakgrunden syns Grimsta.
Gustaf Bonde utarrenderade 1716 sin del i Grimsta till Per Matsson på obestämd tid.
År 1720 flyttade Kerstin Jacobsdotter in på Grimsta.
Gustaf Bonde tillbytte sig 1730 av Mats Perssons son Per Matsson dennes del av Grimsta, och sedermera köpte han den del som tillkom Kristina och Anders i Barsbro. Men Per Andersson protesterade och gjorde gällande, att Lisken hade bördsrätt till hela Grimsta och sålunda borde få lösa alltsammans. Bonde å sin sida yrkade, att köpet och bytet skulle stå kvar samt dessutom, att han skulle få lösa Liskens del i Grimsta. Genom lagmansrättens dom den 6 november 1731 bifölls Bondes talan i dess helhet. Per och Lisken tillerkändes 131 daler för sin del i Grimsta. Per Andersson vägrade att ta emot pengarna, men de blev i alla fall genom länsmannen utbetalade till honom.
Så var den lång fejden om Grimsta avslutad, och gården införlivades med Hässelbygodset.

Gården blev förklarad frälse år 1735.
Vid 1741 års syn fastställdes att flera brister fanns i byggnaderna.
1763 fick greve Gustaf Bonde från Anders Andersson på Grimsta: 37 daler 5 öre kopparmynt, 2 tunnor och 6 fjärding råg, 3 tunnor korn, en höna, 20 ägg, 2 lass hö samt skjutsar och dagsverken, så ofta han blev budad. Vidare skulle han bärga hö på Bondes ängar och köra 50 lass gödsel från Hässelby krog. Sedan skulle han tröska 10 tunnor vete eller annan säd, och 7 tunnor råg eller korn. Dessutom skulle han betala skatter och svara för underhåll av byggnaderna.

Bilden visar en ladugårdslänga på Grimsta gård.
Traktens fattighjon fick gå runt i en grupp gårdar för att där få mat och husrum ett par dagar. År 1702 hade den s.k. Vällingbyroten, där Grimsta tillsammans med Hässelby, Vällingby, Råcksta och Värsta ingick, ansvaret för fattighjonet Malin på Hässelby krog.
År 1711 hade Spångas vällingbydel 204 innevånare, varav 4 personer på Mats Perssons Grimsta.
År 1760 hade roten ansvaret för Backlura-Kajsa.
Foto: T. Nordberg.

År 1766 skedde ett mord på Grimsta. Här är den fullständiga historien:

När gamle häradsdomaren Erik Mattson kommer hem till Grimsta från gudstjänsten i Spånga kyrka fjärdedag jul 1766 (det var på den här tiden en röd dag, Menlösa barns dag). och kliver ur släden hjälper styvsonen Jan Pärsson honom att ta loss hästen. Jan Pärsson leder in djuret i stallet och där inifrån hör han det starka ljudet av ett gevärsskott. Han rusar ut på gården och ser sin 73-årige styvfader ligga framstupa i trappan vid gårdsgrinden. Häradsdomarens vantar är fortfarande på och piskan är kvar i handen, men tala kan han inte. Skotten har kommit från gäststugan, bara några meter bort. Där brukar häradsdomare Mattsons ensliga och ofta grubblande son hålla till. Han heter Pär Ersson, är 37 år gammal och på trakten känd som Tok-Pelle.

Snabbt sprider sig nyheten om skotten på Grimsta och människor strömmar till för att hjälpa till eller bevittna vad som hänt. Pär Ersson har låst in sig i sin stuga och av rädsla att han ska lossa fler skott spikar man igen fönstren med några gamla dörrar. Efter en stund kommer prästen Magnus Bromark till platsen och får man tro hans eget skriftliga vittnesmål ingriper han med stort mod och rejäl dådkraft. Han ber Pär Ersson om att komma ut, eller att han låter honom komma in.
"Vi har ju talats vid många gånger förut, vi är ju bekanta", har Bromark sagt.
Per Ersson svarar då: "Ni har ej göra här. Lät bli mej. Jag råder Er intet komma hit, jag låser intet upp."

Sedan beskriver Bromark hur följande dramatiska händelseförlopp ägde rum:
"Då talade jag skarpeligen, du skalt låsa up, annars slår jag sönder dörr och fenster. Du skalt öpna, annars bryter jag sönder låset, eller ock låter lyffta af taket, och då lät jag bryta bort de gamla dörrarna, som woro spikade för fenstren: men alt hans swar war som tilförene sagt är. Sedan obligerade jag närwarande Almoge at bryta up dörren, hwilket med al wår försigtighet skiedde; ty han hade bårrat et stort hål bredewid låset, at skjuta den första, som wågade öpna dörren: men då de med yxor jernstörar och kofötter spände på, sprang et stycke af et qwarters längd öfwerst på dörren löst, at han feck se oss som utan före woro, då jag i det hålet med en jernstör rustade up och ned, at han hwarken feck fäste på oss, ej heller at syffta med bössan, enteligen blef dörren up bänder, och jag feck i det, se mynningen af bössan, som han hade på armen, wänd åt spisen, och han geck par steg tilbakars, at lägga an, rusade jag in genom dörren, [fattade] honom om armarna, sedan kommo alle och fattade honom i lufwen. Då tog jag bössan af honom som war upspänd, och å nyo laddad med nio renkulor, och starkt krutskått; sedan kom Fierdingsman och skrufwade på honom handklofwarna: men han sade hwad wil ni göra med mig, lät mig wara i frid."

Fortfarande kvar i stugan inleder Bromark ett samtal med Pär Ersson om varför han mördat sin far. Pär svarar kryptiskt att människorna tagit förståndet av honom. Att han känner sig förföljd. Han pratar om bibelns David som också var förföljd.

Rättegången mot Per Ersson, som mördade sin far, hölls i Spånga sockenstuga den 26 februari 1767. Under rättegången berättade det ena vittnet efter det andra om hur Pär Ersson alltid sökt enskildhet, hur han grubblat, haft en bister uppsyn och varit mycket fåtalig. Så här kunde det låta:
"Eljest hade Pär i sin lefnad warit mycket tyst, gådt och grubblat samt haft trumpit och twärt utseende, mycket setat och skrifwit, särdeles om qwällarne men mäst om natten, om dagarne arbetat som de andre, men tidetals lupit i bygden."

Bara två år tidigare ströks han ur mantalslistan för att han ansågs som avita, eller sinnessjuk. Under många år hade han dock haft skjutvapen utan att någon tänkt närmare på saken. Man hade inte betraktat honom som våldsam eller farlig. Under våren hade han jagat änder. Endast vid ett tillfälle hade människorna i hans närhet blivit oroliga. Det var när hans styvsyster skulle gifta sig. Dagarna innan bröllopet följde Pär efter styvsystern med en pistol i handen på ett sätt som gjorde styvsystern rädd.

Vittnen som känt Pär Ersson länge kallades in. Ett av dem var nämndemannen Mats Pärsson. Han berättade att för 14-15 år sedan hade Pär Ersson "en afton kommit til honom och beklagat sig öfwer mycken ängslan" och sagt "jag har giordt så mycket ondt, och är så stor syndare, at jag aldrig kan få förlåtelse, därwid hade han talat mycket utur skriften om förföljelse, samt utur uppenbarelseboken, alt utan sammanhang".

Som Mats Pärsson mindes det hängde oroligheten ihop med att han fäst sig vid en kvinna i Rinkeby, som då stod i färd med att gifta sig med en annan.
Tre år tidigare, berättade Mats Pärsson, hade Pär Ersson kommit till honom vid pingsttiden med "Bibel i handen" och bett honom följa med ut. Då de kommit till en sten hade Pär Ersson sagt: "denna Skiäller på mig". Pär Ersson hade sedan lett Mats Pärsson till ytterligare stenar, varav en större som Pär Ersson givit ett namn.

Fadern hade länge varit orolig för sonen. Att han inte tog sig något för. Enligt några vittnen hade faderns fel varit att han varit för flat mot Pär och agat honom för lite. Pär hade sällan visat någon ilska mot fadern, även om det skett någon gång. När domstolen frågar Pär Ersson om motivet till mordet berättade han att tankarna funnits där i femton år. Att fadern "förwilladt honom uti förståndet", eller "giordt honom galen". En gång hade fadern slagit honom när han gick till Lövsta by.

Liksom i samtalet med prästen Bromark kopplade Pär Ersson åter sin känsla av att vara förföljd till hur Bibelns David blev förföljd. Domstolen tycker att Pär Erssons svar var "fiållige" och i rättegångsprotokollet gav de följande exempel: "att om aftnarne utan för hans fenster blifwit sagt: hugg, skiut i hiäl honom: at andarne swäfwat omkring honom om nättren, han icke fått någon fred för dem innan han skutit i hiel sin fader, efter fadren welat så hafwat; at de förfölgt honom så han ledsnat at lefwa och derföre hade han skutit fadren".
Pär Ersson sade alltså, i alla fall tillfälligtvis, att pappan ville bli mördad.

När det blev dags att döma i målet resonerade häradsrätten en del kring Pär Erssons tillräknelighet. Han var inte "wid fullt förstånd" men då han i flera år "hyst hemlig illska och arghet emot sin fader" och i efterhand förstått att det var ett brott som förtjänar dödsstraffet, så måste han ändå få ett kännbart straff. Häradsrätten beslutade om "30 par spö try slag af paret". Det innebar att Pär Ersson skulle piskas med en rotting med två ändar 90 gånger. Dessutom skulle han sättas på någon "Konungens fästning" för livstids straffarbete.

Under större delen av 1700 talet har det vid Grimsta funnits två gårdar. 1790 överläts bonden Jan Perssons ena gården i Grimsta till sonen Anders Andersson. Det årliga arrendet blev 41 riksdaler 32 skilling specie, höbärgning som förut, anordna skjuts mellan Hässelby och Stockholm, köra 30 lass gödsel från Hässelby krog och från huvudgården Hässelby ytterligare 50 lass. Varje år skulle han också plantera tio fruktträd eller andra lövträd, vilka nu gick att få tag i.
Efter arrendets slut 1800 lämnade änkan sin gård, och Anders Andersson fick ta hand om båda gårdarna.
År 1811 ordnade greve Gustaf Trolle Bonde på Hässelby så att bonden Lars Larsson fick ta hand om ena gården i Grimsta. När han strax därefter dog flyttades kontraktet på gården till mågen Anders Jacobsson. Man ändrade villkoren så att Jacobsson skulle ta hand om fem kor, och i arrende för dem årligen betala 166 riksdaler 32 skilling riksgäld. Dessutom skulle han leverera 200 halmkärvar till huvudgården Hässelby.
Utan att greven Trolle Bonde visste om det så sålde Jacobsson alla fem korna. Greven bestämde då att Jacobsson ändå skulle betala samma årliga avgift, men nu som arrendeavgift för gården, och dessutom skulle han ensam svara för husens underhåll, skatter med mera.
1824 sänktes arrendet till 133 riksdaler 16 skilling riksgäld, och när hans fru Anna Beata Larsdotter blev änka, sattes arrendet 1826 ner till 50 riksdaler banco. Änkan behöll hemmanet till år 1832, då Carl Persson övertog det på ett tioårs kontrakt. Han skulle betala arrendet med 38 tunnor säd och en del arbetsskyldigheter till huvudgården. Kontraktet förlängdes sedan ytterligare tio år.
Carl Ludvig Hagberg, som tidigare varit inspektor på Hässelbygodset, övertog sedan gården. Grimsta hade då vanvårdats en längre tid och förfallit. Hagberg ålades att rusta upp gården till fullgott skick.
Under mitten av 1800-talet införlivades Grimsta med huvudgårdens jordbruk, så att endast två små lägenheter fanns kvar i Grimsta.

Den sista arrendatorn Elias Jansson kom 1928 till Grimsta, började bruka 14 tunnland åkerjord och köpte sju kor och två hästar till fähuset. Han arrenderade torpet direkt från stan, och under hans tid rustades Grimsta upp ordentligt.

Grimsta var en prydlig röd stuga med två rum och kök. Stugan var fin och prydlig. Allt var putsat och nykrattat på gården. Familjen odlade i första hand grönsaker och tidig potatis på sina åkrar.

Kalle Nilsson, som växte upp i närheten av den gamla folkskolan i Vällingby berättar om hur det var på Grimsta i början av 1930-talet då han var omkring sju år:
"Grimsta, det var ett litet torp. Där bodde en familj som hette Jansson. De hade en häst och några kor. Där köpte vi vår mjölk förresten.
De hade en pojke som hette Jim. Han var jämngammal med min bror Gunnar. Jim körde ut mjölk med häst och vagn till kunder i Flysta. Jag brukade få åka med honom ibland. När han slutade skolan började han springa och vann många lopp. Han tävlade mot Arne Andersson och Gunder Hägg. Han gick under namnet Spånga-Jim, och han bytte namn till Spångert. Det här var i början på trettiotalet."
Besvärligast var det med den mjölk som hans kor producerade. Den måste Jansson forsla ner på cykel varje dag till Flysta och Nählsta, det fanns ingen buss som gick förbi Grimsta.

Åke Spångert som är uppväxt på Grimsta gård berättade om livet i Grimsta vid sekelskiftet, bland annat:
"För greven fick man bocka djupt när han var ute och red på sina marker. Han tillhörde en annan värld, liksom inspektorn och bonden på Råcksta. Torparfamiljerna i Grimsta umgicks mest med trädgårdsmästarna i Kanaan. Inte så mycket med statarna i statarlängorna. Närheten till storstan märktes. Många flyttade till stan vid sekelskiftet."

På 1950-talet då det nya Vällingby började byggas, fick familjen Jansson flytta över till en av de gamla arbetarbostäderna vid Hässelby slott och sedan till en hyreslägenhet på Grimstagatan 147.

Och nu lite kort om de torp som låg på Grimstas mark:

Grimstatorpet var ett av torpen som låg på Grimstas mark, men det finns inte utritat på någon karta. Det förekom fram till 1760-talet och ägdes under sina sista år av fornforskaren Erik Julius Björner. Läget är okänt, men det låg troligen invid vägen från Grimsta ner till Kanaan.

Torpet Galileen nämns 1734. Hässelbys herre Gustaf Bonde d. y. lät på 1750-talet förse såväl detta hus som Kaanan, "hwarest en gammal gubbe förut bodde i en liten koija par kappeland till kålgård och annat nyttiande med nya hus, åker, äng och hägnad". Torpet Galileen, som var beläget på Grimsta ägor separerades 1823 från detta hemman.
Riksrådet Gustaf Bonde utarrenderade Kanaan på 1700-talet.

På Grimsta mark fanns också ett torp som hette Oljoberget. Det låg i närheten av Råcksta träsk och var ett båtmanstorp.
Anders Gustaf Bellman var från 1853 båtsman i Olioberget under namnet Flyman och med Söderberg som ersättare, och han var den sista båtsmannen på torpet. Rotens årskostnad uppskattades till 133,60 riksdaler för lön, beklädnad, spannmål, mulbete, resor och torp.

Våren 1955 vandaliserades båtsmanstorpet av ett gäng ungdomar. Alla fönster krossades, och man hade förstört eller tagit med sig det mesta av inredningen. Efter det revs byggnaden. Där ligger idag Råcksta begravningsplats.
Foto: åke Blomberg.

1932 sålde Bonde marken i Hässelby (inklusive Grimsta) till Stockholm. 1949 blev Spånga, och därmed även Grimsta, en del av Stockholms stad. 1951 började man planerade ett område med bostadshus på den mark där Grimstagården låg. Den röda markeringen visar hur Grimstagården låg intill den nya bebyggelsen i stadsdelen Grimsta.

Åren 1953-1955 började stadsdelen Grimsta bebyggas med bostadshus, en folkskola och ett litet lokalt butikscentrum. På dessa flygfoton ser man hur Grimsta (gulmarkerat) låg mitt bland de nybyggda hyreshusen.

När man byggde upp stadsdelarna Vällingby och Grimsta revs Grimsta gård i mitten av 1950-talet. Pilen visar var huset har legat.