Innan den första bussen kom till Hässelby fanns det sommartid en temporär passagerartransport i området. 1918 köpte stationsskrivare Lagerlund vid järnvägen, den första bilen i Hässelby. Det var en lastbil med massiva hjul. På vardagarna körde han lådor åt trädgårdsmästarna. På söndagarna satte han i säten och transporterade passagerare från järnvägsstationen till Hässelby strandbad.
Foto: Harry Grip.



De dyra biljettpriser på järnvägen in till Stockholm gjorde folk missnöjda, och man önskade sig något billigare sätt att kunna ta sig in till stan. En fredagskväll i juli 1921 hölls ett välbesökt möte i Hässelby, där man diskuterade om man skulle etablera busstrafik till staden.

Meningen var att för ändamålet bilda ett bolag, och många på mötet antecknade sig som intresserade på en lista. Enligt de kalkyler som vid mötet lades fram skulle persontrafik med bussar bli betydligt mycket billigare än på järnväg.

Det fanns vid den här tiden omkring 500 stockholmare som på grund av bostadsbristen inne i stan bodde ute i Hässelby och varje dag måste in till Stockholm och tillbaka. Därför var man säker på att det skulle bli ett tillräckligt stort antal passagerare för den planerade ”personomnibusstrafiken”.

Bussbolaget Bilomnibusaktiebolaget Stockholm-Hässelby bildades, och den största och modernaste bussen som fanns tillgänglig köptes in och satte in i trafik mellan Hässelby och Sundbyberg. Vagnens chassi och motor, en 4-cylindrig 45-hästkraftare, var av Fiats tillverkning, medan karossen hade utförts i Tyskland.

Den 17 september 1921 startade den första busslinjen från Hässelby villastad. Den gick till Sundbybergsgränsen (nuvarande Thuletorget). Där hade Stockholms Spårvägar sin vagnhall (Råsundahallen) varifrån man kunde fortsätta med spårvagn in till Norra Bantorget i Stockholm.

I början gick busslinjen från Jontes Café (som låg i korsningen Riddersviksvägen och Sandviksvägen) i Hässelby villastad, via – Hässelbyvägen, Spånga station, Duvbovägen fram till– Sundbybergsgränsen.

Urklipp ur Stockholms Förstadsblad den 15 oktober 1921:
"Busstrafiken till Hässelby kommer inom kort att utökas med ytterligare ett par bussar för att tillgodose den åtminstone på lördagar och söndagar mycket omfattande trafiken. Det bolag, mäklarfirman Falk & Söderqvist, som bedriver trafiken, får nämligen inom kort ytterligare två stora och två små förstklassiga trafikbussar från Tyskland. Dessa komma, då behov gör sig gällande, att insättas i trafik. För närvarande gå bussar varje timma, lördagar och söndagar oftare."

Bussarna anslöt till spårvagnen från Sundbybergs hållplats. Priserna, som vid enkel resa var 1 kr. turen, blev vid tur och retur 1:75. Vid köp av 25 rabattbiljetter reduceras kostnaden med 20 procent.



Den här bussen var en av de första bussarna, som sattes in i trafik på linjen Hässelby villastad - Sundbybergsgränsen. När vägarna in mot innerstaden blev förstärkta så att de klarade fordon i denna storlek, så förlängde man rutten. Från och med 1922 års början drogs linjen vidare till Stockholm, först till Haga södra grindar men sedan till Odenplan och därefter Norra Bantorget.

Bussen var av märket White och rymde 21 sittplatser. På den här bilden är den fotograferad utanför garaget, som låg på Fågelsångsgatan i Sundbyberg. Tilläggas ska väl att bussen även hade 12 ståplatser på en plattform baktill. Passagerarna fick den komfort som man på den här tiden kunde begära: stoppade dynor och elektriskt ljus, och de pneumatiska ringarna var en nyhet som, enligt reklamen, "garanterade den åkande en lugn och behaglig resa".

Nu var verkligheten var en aning tuffare. Det var inte alls så bekvämt att åka med dåtidens bussar. "Det är spännande att åka buss", var det någon, som yttrade lite sarkastiskt en gång. "Man vet inte vad som ska hända." När bussen slingrade sig fram mellan bilar och dragkärror, spårvagnar och hästskjutsar, barnvagnar, folk och fä, kunde man överraska sig med att känna denna spänning. Skulle man överhuvudtaget komma fram?



Här står samma buss vid ändhållplatsen i Sundbyberg. Chauffören satt utomhus, bara en vindruta skyddade honom från väder och vind.
"Denna buss är fotograferad vid Hässelbylinjens ändhållplats, Shells bensinstation, Haga södra, nedanför Haga nöjesfält." (Stig A Cederblads sammanställning).



Samma Fiat-buss utanför Jontes café i Hässelby villastad. Det är vinter och man hade spänt upp markisväv på sidorna om förarplatsen, så att chauffören fick lite vindskydd i kylan. Han hade i alla fall sikt rakt fram och kunde kika genom några små hål i det uppspända tyget. Kanske inte så trafiksäkert, men ändå.
Foto: Harry Grip.



Bussen som var byggd 1920 gick från 1921 i trafik från Hässelby till Sundbybergsgränsen. Med en vikt på 4,5 ton, en fyrcylindrig motor på 35 hk och med en kapacitet av 25 passagerare representerar den det tidiga 20-talets bussutveckling i Stockholms förorter.

Bussen fick redan 1922 körförbud men gick efter ombyggnad i trafik till 1924 då den skrotades. Den köptes av en privatperson, som byggde om den till en sommarstuga i skärgården. Hittades efter många år utanför Åkersberga som sommarstuga och togs till stan 1991 med hjälp av en marinhelikopter. Den öppna förarplatsen hade av stugägaren byggts in och fungerade som utedass. Bussen renoverades och återställdes till ursprungligt skick. Den finns nu på Spårvägsmuseet.
Foto: Hans Berglund.



En Hässelbybuss med ingång bakifrån. Bilden är från sommaren 1922. På den här tiden hade man minderåriga pojkar anställda som biljettförsäljare. Eftersom entrén till omnibussen var bakifrån kunde inte föraren kontrollera passagerarnas instigning utan var beroende av klarsignal från busspojken.

I vissa fall var det ett ganska stort ansvar som vilade på honom, till exempel då någon onykter eller bråkig passagerare ville följa med bussen. Men å andra sidan var en pojke billigare arbetskraft för trafikledningen och kanske även bekvämare för passagerarna genom att han lättare på grund av sin litenhet kunde försälja biljetterna inom det rätt så begränsade utrymme som bussarna erbjöd.

Detta var inte någon bekväm bussmodell. När det gungade i groparna slog bakändan i och eftersom det bara fanns grusvägar i Hässelby så hann passagerarna bli mycket dammiga innan resans slut.

En insändare i Stockholms Förstadsblad den 14 juli 1923:
"Nio ståpassagerare hade en Hässelbybuss i måndags på resa in till Stockholm. Nio stycken människor, som stod och trampade de sittande på tårna! Det är 18 fötter det. Och 18 armars energiska men fruktlösa försök att hålla fast i ingenting. Ehuru länsstyrelsen uttryckligen stadgat att ingen får stå i bussarna, bryter bussbolaget sålunda dagligen däremot. De skarpa girar, som bussarna stundom göra kunna lätt - tack vare ståpassagerarna - resultera i en kullerbytta. Vems är då felet? Jo, chaufförernas, men ytterst bolagets. En anmälan till polisen i här berörda fall är synnerligen påkallad. Vi tillåta oss fästa högst densammes uppmärksamhet på saken. Åka aldrig poliserna buss?"



En turlista från våren 1922. I början gick ju bussen endast till Sundbybergsgränsen, men i januari 1922 förlängdes linjen vidare till Huvudsta - Haga södra - Norrtullsgatan - Odenplan.

Den 1 oktober 1922 ändrades linjen så till att från Sundbyberg fortsätta inåt stan via Solnavägen - Dalagatan - Vanadisvägen - S:t Eriksgatan - Torsgatan - Norra bantorget.

Priset på månadsbiljetter för Hässelbylinjen hade på några få år ökats från cirka 6 kr. till 25 kr.

Det fanns på Hässelbylinjen också några mindre, lättare vagnar, med sittplatser för 13-14 passagerare. Vagnarna var så konstruerade, att även chauffören hade sin plats inne i kupén. Genom att motorns avgasrör var monterat som värmeledning kunde man hålla kupén väl uppvärmd. Detta var innan man kom på att den lösningen var livsfarlig. Minsta läcka på avgasröret, och alla passagerarna blev förgiftade. Den högra bilden, som visar en sådan buss utanför Jontes café, är från Hässelbyfilmen 1922.



Den här bussmodellen, som lanserades i januari 1923, fick både allmänhetens och fackmännens uppmärksamhet och gillande. Chassiet var av märket White och hade försetts med ett 18 personers karosseri efter den s.k. omnibuskommitténs föreskrifter beträffande trappsteg, dörrar, fönster, apparat för trafiktecken etc. Trots 4 meters axelavstånd och en total längd av fulla 6 meter var bussen relativt lättmanövrerbar.

Det var firman Rich. F. Björkmans motor AB, Kungsgatan 28 som levererade dessa bussar till Omnibus AB Stockholm - Hässelby. Bilderna som annonsören fått från leverantören visar bussar byggda för högertrafik. För Sverige anpassades bussarna till vänstertrafik, som Sverige hade på den tiden.

Högra bilden är en annons från 30 maj 1923 i Svenska Dagbladet. En tidningsartikel i Stockholms Förstadsblad den 27 januari 1923 berättade om en dödsolycka, som orsakade en spontan strejt bland chaufförerna på Hässelbylinjen:
"I går på morgonen överraskades de passagerare som bruka begagna Hässelbybussarna av att trafiken inställts helt plötsligt. Vid vår förfrågan till bolaget om anledningen härtill upplystes det att strejk utbrutit bland bolagets chaufförer. Anledningen härtill skulle varit att en för diverse försummelser avskedad chaufför skulle förmått personalen att taga parti för den chaufför, som avskedats på grund av den olyckshändelse varvid en skollärarinna överkördes och sedermera avled av skadorna. Myndigheterna lära ha förbjudit ifrågavarande chaufför att föra bil och bolaget på den grund skilt honom från hans anställning. På eftermiddagen återgingo de strejkande till arbetet och trafiken upptogs i full utsträckning."



Den 17 januari 1926 kunde man i Dagens Nyheter läsa Elds artikel om hur vådlig en bussfärd till Hässelby kunde vara:
"Klockan var 4, luften mörknade över Norra Bantorget, lyktorna började tändas, och lyste som dankar i dimman. Bussen till Hesselby stod inne vid hållplatsen. Fyra feta damer hade redan klättrat in i vagnen. De skymtade som skuggor därinne. Två arbetare krälade med böjda huvuden in i vagnen, en ung man jazzade uppför trappstegen, tätt följd av en liten fru med ett tvåårigt barn i famnen. Härefter stängde busspojken dörren, motorn började arbeta, och vi skakade iväg.

Luften blev så småningom tjock som sirap. Den var kryddad med vitlök och ättika och den säregna doft som våta kläder ger ifrån sig. Busspojken var 1,20 hög, men snabb i rörelserna och fingrarna. Han räknade aldrig fel. Stående på ett av sina smal ben rev han en biljett och lämnade tillbaka småmynt. Han hade pigga bruna ögon, och mössan som han hade ärvt efter en föregångare på posten, var så stor så den måst fyllas ut med tidningar, stod ut bak i nacken och gav honom utseendet av en fågel, pingvin, en allvarlig, blek, klarögd liten pingvin med tofs i nacken och en jättelik väska på magen.

Hela passagerarskocken var som en familj. Vid Haga norra grindar stannade bussen, och pingvinen öppnade dörren. En gammal man med långt vitt skägg började långsam, långsamt kravla sig uppför trappan Han muttrade hela tiden gemytligt under mustascherna, medan pingvinen drog i hans ena rockärm och låtsades stödja honom. Till slut kom han upp i vagnen och skraltade i väg akterut, vid handen ledande pingvinen, som trodde att förhållandet var det omvända. Tungt sjönk han ned bredvid mig. Jag fick en klok grå gammelmansblick innan han nickade åt de andra.

Bussen väntade ännu med skälvande motor och öppen dörr, men föraren hade växeln inne och var otålig. En liten rund och tjock gumma kravlade in, dörren smällde igen om henne och vagnen ryckte igång.

Gumman famlade med händerna i luften och började med raglande steg förpassa sig in i bussen. Just då hon skulle passera min plats trampade hon sig själv på fötterna och föll tyst och snabbt. I sista minuten fick jag tag i gumman och räddade henne från ett blått öga. I stället blev hon liggande över mina knän. Just vid detta tillfälle hoppade bussen oerhört. Jag reste långsamt upp gumman och steg upp för att erbjuda min plats, men jag satte mig åter tvärt och hastigt vid en vickning. Efter nästa hopp hade jag åter gumman i knäet. "Tag min plats!" sade jag. "Om det går..." Gumman reste sig upp på vacklande ben, föll baklänges och högg så häftigt tag i mig att jag restes upp, varefter vi åter blixtsnabbt störtade ned på min plats. Jag kom underst. Gumman låg på mina knän och stönade stilla. Bussen hoppade glatt. "Tag min plats!" sade jag åter. Men rösten var utan hopp. "Det är nog bättre," sade gumman, "om jag får ligga så här tills dom stannar."

När hon steg av strax för Dufbo var mina ben saligen avsomnade, men vad gjorde det? Gumman var belåten och nöjd. Hon tog pingvinen vid handen och rultade ut under tacksägelser. "Sabla tung gumma", sade jag vänligt till den gamla mannen. Han reste sig också försiktigt, strök sitt skägg och sade: "Jag vet, jag vet. Det är min fru." Och så log han stort och gott, så som gamla män ler; så som vår Herre säkert ler."

Bilden som visar en Hässelbybuss någon gång omkring 1925 är inskickad av Torbjörn Forsman.



Ur en tidningsartikel från 1923:
"Man kommer som bekant hit till Hässelby med bussar och det är nu rätt uppskakande. Man borde be bussägarna att de satte lite bättre fjädrar under fordonen. Chaufförerna rå ju inte för det. De får ju själva ta emot den ena stöten efter den andra. Men icke nog med det, de kunna komma i andra obehagliga situationer.

Härom kvällen pockade några överförfriskade karlar på att busen skulle gå genast, ty de hade inte tid att vänta. Då föraren inte ville avgå förrän tid blev, gav man pollettförsäljaren ett slag i ansiktet, så att näsa och mun sprungo i blod. De modiga och hjältemodiga herrarna togo därefter till benen, men det lär bli efterräkning för dem.

I går följde jag med bussen in till staden, och det går ju jämnt och bra och smärtfritt på denna väg, Sveriges första och enda stensatta landsväg. Chauffören satt förståss vid ratten och bakom och nära intill honom en liten mörkhylt och förförisk Evas dotter, vilken hela vägen underhöll en livlig konversation med föraren. (Får man distrahera en förare av passagerarebil under bilens gång?) På vägen mötte vi en annan Hässelbybuss full med folk.
"Ja, di där kan lasta, di", sade chauffören. "Skulle vi taga sådan last, tog man väl huve´t av oss."
"Men då finge ni inte sitta här", sa Eva och suckade.
"Nå, det vore då inte så roligt heller."
"Ni känner väl till varenda grop på vägen?"
"Ja , och var enda sten."



På sin väg från stan mot Hässelby passerade bussen Spånga station. Det hände att folk kom med något tåg som bara gick till Spånga, och för att slippa vänta upp till mer än en timme på tåget till Hässelby, så gick man till hållplatsen för hässelbybussen.

Vid flera tillfällen hände det att bussen utan vidare körde förbi, trots att man från densamma måste ha observerat att tåget nyss anlänt. Vid andra tillfällen hände att bussen passerade bommarna vid Spånga just då tåget anlände. Trots detta fortsatte bussen.

En man berättade: "Vid ett annat tillfälle skyndade vi uppåt svandammen och signalerade t.o.m. med en elektrisk lampa på 50 á 60 meters avstånd för att påkalla uppmärksamhet, men förgäves. Bussen fortsatte obekymrad om allt vad passagerare heter."



Vägen mellan Sundbyberg och Hässelby var på 1920-talet vintertid mycket kullrig och hal till följd av isbeläggningen. Mitt för nya epidemisjukhuset gjorde vägen en kurva. På grund av dessa olika orsaker körde i februari 1925 två omnibussar på linjen Stockholm - Hässelby nedför den närmaste två meter höga vägvallen. Ingen människa blev skadad.

Tre dagar senare inträffade en våldsam kollision mellan en omnibuss och spårvagn vid halv 7-tiden en kväll i hörnet av Odengatan och Torsgatan. Svenska dagbladet beskrev händelsen:
"En Hässelbybuss kom Torsgatan upp från Norra Bantorget och försökte korsa Odengatan strax framom ett från Odenplan kommande spårvagn på linje 4. Chauffören på omnibussen felberäknade tydligen avståndet från spårvagnen och i stället för att stoppa och passera spårvägsspåret bakom vagnen satte han upp farten för att hinna över gatan framför spårvagnen. Detta lyckades emellertid ej utan motorvagnen träffade bussen med våldsam kraft bakom högra bakhjulet och slet bort ett stycke av karosseriet. Omnibussen kunde visserligen för egen motor köras från platsen men var dock så tilltygad att den måste sättas ur trafik och även spårvagnen blev rätt illa åtgången med krossade fönster på förarhytten m.m. I omnibussen befunno sig fem passagerare, men lyckligtvis blev ingen av dem nämnvärt skadad. Två damer fingo emellertid en nervchock och fingo i automobil föras till sina hem."

Bilden visar firman Falk & Söderqvists buss på linjen Stockholm - Sundbyberg - Hässelby år 1925. I bakgrunden Norra latinläroverket.



En jämförelse mellan några av de tidiga bussarnas kapacitet. Den övre bussen från 1925 rymde 24 passagerare. Den undre från 1940 kunde ta hela 61 passagerare.



På alla bussar fanns det, som tidigare sagt, vid den här tiden alltid en medhjälpare till chaufförerna. Dessa busspojkar var alltid unga. För en del av dem kom åren med biljettväskan över axeln att bli inkörsporten till deras framtida yrke som busschaufförer. Busspojkarna hade bussbolagets uniform, och han hade väska med biljetter och pengar. Den växelkassa som han startade med på morgonen var på 15 kr.

Här ser vi en skämtteckning från 1926. Busspojken får svara på många frågor.
"Får den här låren följa me till Hässelby?" Då kunde busspojken svara lite surt: "Tror ni de här ä nå´n godstrafik, va?"
"Kan lilla jycken få åka me?"
"Går bussen till Tureberg?"
"Får man ta med laggarna?"

Tillvaron i en buss på den här tiden var synnerligen skiftande. En man berättade:
"Om morgnarna var det i regel rätt trist. Alla var angelägna att komma in till stan så fort som möjligt, och var gång bussen stannade svor man en tyst ed över att behöva maka åt sig för en påstigande passagerare. Under vintertid, då fönstren var vita av rimfrost och busspojken hade jämnt schå att hålla sikten både bakåt och framåt och åt sidorna fri med hjälp av en bensinmättad trasselsudd, kunde färden vara nog så prövande, om det dessutom drog från fönsterspringorna. Många gånger blev man som passagerare bjuden på åtskilliga skakande färder på grund av den tidvis synnerligen ojämna terrängen. Det kändes ofta som att man åkte över en nyplöjd och stelfrusen åker än på en väg."



"Bussen med ordningsnummer 1 är av märket Scania-Vabis och rymde 21 passagerare. Den är fotograferad vid ändhållplatsen utanför Jontes café i Hässelby villastad. Alla bussarna ägdes av firman Falk & Söderqvist”, Sundbyberg" (Stig A Cederblads sammanställning).

Bussarna hade blivit alltmer slitna och trafikanterna blev alltmer missnöjda med de trasiga bussarna. Ett tidningsinlägg från sommaren 1925 beskrev hur en trafikant upplevde en resa till Hässelby:
"Om man tar bussen som går mellan Stockholm och Hässelby via Sundbybergs köping kan man göra vissa studier. Man kan konstatera att dessa omnibussar inte hålla jämna steg med tidens krav. Det ser ut som om posten "underhåll" inte skulle ingå i omkostnadskontot.
Åtminstone var den buss med vilken vår svettdrypande person transporterades till Hässelby i måndags ganska lik ett positiv. Det gnisslade och gnällde och stampade och skakade. Om det enbart hade varit vägens beskaffenhet. Ty den är på sina ställen mycket förargelseväckande. Men det var det inte. Det satt en kanariefågel i varje vinkel. En fönsterruta var alldeles borta. Ett par andra, frontrutor, hade helt och hållet förlorat gummimellanlägget. Ni kan föreställa er lätet när en glaskant skaver mot en träfals. Elektriska ledningar hängde och slängde i sjögången och dörren skakade hit och dit. Allt detta ackompanjerades av motorns bullrande, sjungande kontrabas. Och så var det långt ifrån damm- och smutsfritt."



Från den 15 maj 1926 drogs tillståndet in för Söderqvist & Falk att trafikera Hässelbylinjen. Trafikanterna hade en längre tid varit mycket missnöjda med trafiken. Direktör Gösta Wahlstedt, som hade aktiemajoriteten i Svenska Omnibus AB fick överta Hässelbytrafiken samma dag.

Ett antal bussar av märket Scania Vabis sattes in och de chaufförer och busskonduktörer, som var anställda i det tidigare företagets tjänst, anställdes hos dir. Wahlstedt. Så kunderna märkte inte mycket av ägarbytet.

Stockholms Förstadsblad skrev:
"På lördagen den 15 maj 1926 insattes fyra nya bussar på busstrafiken Stockholm - Sundbyberg - Hässelby, bl.a. av märket Reo och Scania Vabis. Inredningen är hållen i ljus och behaglig stil och färg och gången är tyst och mjuk. Dessutom har en av de gamla inköpts, som fått ny Scania Vabis-motor inmonterad."

På bilden ser vi vändplan för bussarna utanför Jontes café. Bussen som trafikerade sträckan Stockholm - Hässelby var en av de nya Scania Vabis. Till höger skymtar en Scania Vabis tankbil från cirka 1920.
Foto: Harry Grip.



En till bild från samma tillfälle. Man har flyttat om fordonen, och bussen står nu längst ut till vänster. De två tankbilarna körde för Svensk-Engelska Mineralolje AB. Personbilen är en Willys-Knight Touring från mitten av 1920-talet.
Foto: Harry Grip.



En akvarell av Hasse Ström.

På de flesta busslinjer i Stockholmstrakten införde man successivt rabatter för dem som åkte mer regelbundet. Hässelbylinjen var den sista som erbjöd sina trafikanter några rabatter. I oktober 1927 infördes dels månadskort, dels rabattkuponger, så att trogna trafikanter kunde sänka sina resekostnader.



Här kan jag presentera ett par av de viktigaste personerna i Hässelbytrafikens historia:

Bild 1: direktör Justus Söderqvist, född 1882 i Ångermanland. Han kom till Stockholm 1917, och det var han som 1921 startade busstrafiken i Hässelby tillsammans med sin kollega Falk.

Bild 2: direktör Gösta Wahlstedt, född 1892 i Järfälla, övertog 1926 Hässelbytrafiken när omnibusbolaget Stockholm - Hässelby gick i konkurs. Han hade aktiemajoriteten i Svenska Omnibus AB.

Den tredje bilden visar en av de tidiga bussarna på väg uppför den långa backen efter att ha vänt nere vid ändhållplatsen Berghamns brygga. På bilden passerar bussen Ljusglimtshemmet på Berghamnsvägen.



Baksidan av Jontes café. Bussen syns stående färdig för avgång.

I boken Spånga Folkskolor 1798 - 1942 beskrev Karin Johansson om när hon som liten 1926 gick till skolan i Hässelby, och passerade Jontes Café:
"När jag kommer vid hållplatsen, så brukar bussen stå inne. Och då kan det hända, att man kan få se på när de tappa på bensin. På lördagarna kommer det in två bussar, den ena är grå och den andra blå. Jag tycker att den blåa bussen är finare än den gråa, för den är ju mycket nyare och bättre."



I augusti 1929 tog en insändarskribent upp problemet med de alltför många hållplatser på Hässelbylinjen:
"När man åker buss mellan Hässelby och Stockholm observerar man att bussen gör synnerligen täta uppehåll. Ibland är det uppehåll på ett 20- eller 30-tal meter. Det ser ut som om uppfattningen i fråga om hållplatserna utmed linjen börjar bli alltför flytande. Folk vill bli skjutsade till sin egen grind och anspråken stiga mer och mer.
Detta ses av de längre bort boende med föga blida ögon. Särskilt från en del hässelbybor ha klagomål anförts över de allt tätare uppehållen. Granskar man hållplatserna skall man finna att de flerstädes sakna skyltar, varför busskonduktören har svårt att hänvisa passagerarna till någon bestämd hållplats."

Dessutom kunde det hända när bussen hade sin slutplats vid Kalvuddsvägen att man som passagerare fick vänta en kvart vid Jontes café innan bussen gick vidare. Först skulle man fylla på med bensin och så skulle chauffören få ha en snabb fikapaus.

Bilden som visar en Hässelbybuss på 1930-talet är från Sally Engbergs familjealbum.



Från och med sista april 1928 gick bussar som avgick från Stockholm jämn timme till Berghamns brygga och från denna udda timmar. Bussar från Stockholm udda timmar gick till Kalvuddsvägen och därifrån jämna timmar. Halvtimmesbussarna gick fortfarande till den gamla hållplatsen vid Jontes café.

Det visade sig dock snabbt att det var mindre lönande att förlägga bussarnas slutstation till växelvis Kalvuddsvägen och Berghamn. Det hade varit på Hässelby kommunikationskommittés framställning, som denna förändring ägde rum. Passagerareantalet var emellertid ytterst ringa, blott en halv passagerare per tur i medeltal.

Bussarna gick från januari 1929 därför endast lördagar och söndagar till de nämnda slutstationerna, övriga dagar återgick slutstationen till att vara vid Jontes café i korsningen av Lövstavägen och Sandviksvägen.

En nyhetsartikel från oktober 1928 i Svenska Dagbladet:
"
En egendomlig olyckshändelse inträffade vid 5-tiden på söndagseftermiddagen i Huvudsta. En Hässelbybuss på väg från Stockholm råkade mitt för Skönhill få ett brott på framaxeln, varvid högra framhjulet rullade iväg på egen hand upp på trottoaren och träffade en där gående dam, 40-åriga fru Olga Almlund. Stöten var så våldsam att hon kastades omkull och förlorade medvetandet. Hon infördes till Sabbatsbergs sjukhus. Hon hade erhållit en hjärnskakning samt ett krossår på ena knäet. Föraren lyckades stanna omnibusen utan att den förlorade balansen, och dess talrika passagerare undslapp med blotta förskräckelsen."

Bilden, som visar en 1930-talsbuss för 25 personer, är från Digitalmuseum.



Den första november 1928 såldes Svenska Omnibus AB till Stockholm-Westerås-Bergslagens Järnvägar (SWB). Detta bolag drev järnvägstrafik för personbefordran dels på Västeråsbanan mellan Stockholm och Köping, men också på den lilla bibanan Spånga - Hässelby villastad. Hässelbylinjen fick då sitt linjenummer: 3.

Hässelby strandbad fick 1934 ny ägare, byggmästare Elis Falk. Han såg till att att rycka upp Hässelby strandbad ur dess dvala. Bland annat såg han till att busslinjen drogs ned till badets entré. Denna bild från Hässelby strandbad visar när den busstrafiken kom igång. Den här bussmodellen kallades i folkmun för "ostronet".
Foto: Harry Grip.



Ett klipp ur Stockholms förstadsblad från den 7 mars 1934. En buss från Hässelby och en taxi hade krockat i en gatukorsning.



Jontes café i hörnet av Riddersviksvägen och Sandviksvägen i Hässelby villastad. Mannen framför trappan, i vit skepparmössa, är Jonte själv. Hans riktiga namn var Oscar William Jonsson.
Bilden är tagen av Harry Grip 1935.



Ytterligare en bild från samma tillfälle, tagen strax efter den förra. Enda skillnaden är att busspojken skakar hand med en man och Jonte håller i deras armar. Och den lilla flickan har tröttnat på att bli fotograferad och vänt sig om.

Ett reportage ur en dagstidning 14 juni 1933:
"
Det händer ibland att berusade och bråkiga personer uppträda på våra förortsbussar. De ha varit inne på någon krog och fått litet för mycket till det bästa, och på hemresan vilja de visa sin duktighet, varvid medpassagerarna blir lidande. Och oftast får de finna sig i den berusades grovheter tills han behagar stiga av, då vagnen äntligen kan dra en lättnadens suck.
Ett dylikt fall inträffade den 6 maj. Det var tre män som åkte med en Hässelbybuss och därvid ställde till bråk i bussen, varvid man även råkade slå ut en ruta. Uppträdet tvingade ett par passagerare att stiga av i förtid. När busskonduktören uppmanade männen att hålla sig lugna, blev svaret från en av dem, rörledningsentreprenören Karl Erik Johansson, Kälvesta i Spånga: "Håll käften på dig, din förbannade djävul!"
I Sundbyberg anmäldes männen för polisen. Alla tre togos omhand och insattes i arresten.
Sedermera blevo två av männen, som erkände förseelsen, dömda av rätten, medan den tredje, den ovannämnde Johansson, nekade.
I förrgår förekom målet mot honom på nytt, varvid två vittnen intygade att Johansson varit mycket bråkig och störande samt hotat en av passagerarna, som uppmanat honom att hålla sig lugn. Johansson nekade emellertid och ville t.o.m. påstå att han sökt avstyra bråk. Sprit sade han sig icke ha förtärt, ehuru hans kumpaner erkänt att alla tre delat på en halv liter brännvin. Åklagaren stadsfiskal E. Stenberg, påpekade att vittnet intygat att Johansson uppträtt berusad och synnerligen förargelseväckande. Johansson har förut dömts för misshandel och våldsamt motstånd m.m."


Till huvudmenyn

Har du kommentarer, tips eller förfrågningar: skriv E-post "Om Hässelby" . Copyright Henrik Henrikson.