Ferm var en av Lövstas bogserbåtar som transporterade avfall från sopstationen i Lövsta. Detta är berättelsen om Ferms dramatiska resa, som slutade så sorgligt på Björkfjärden.

Bogserbåten Ferm avgick onsdagen den 31 oktober 1906 klockan åtta på kvällen från Löfsta med sex pråmar, lastade med sopor och latrin, på väg till holmen Dansaren nära Dävensö. Ombord på ångaren fanns den ordinarie besättningen med kapten Evald Napoleon Kilander, rorgängare Per Axel Nyström, eldare Karl Erik Vilhelm Bjorkroth, maskinisten Gustaf Richard Gustafsson och restauratrisen Gerda Svensson.
Gustafsson och Svensson var nyförlovade med varandra.

Denna dag följde även sex pråmstyrare med, eftersom man hade kopplat ihop ett släp med sex pråmar. På varje pråm placerades en pråmkarl som styrde den.

Pråmarna var lastade med stallströ, det vill säga halm som använts till djuren på bondgårdar och blivit uppblandat med djurens gödsel och urin. Det var perfekt som trädgårdsgödsel och köptes av trädgårdsmästarna runt Mälaren.

Vid avgången från Lövsta befanns allt i god ordning. Kl. 21.30 överlämnade kapten Kilander befälet till rorgängaren Per Axel Nyström, vilken skulle föra befälet ända fram till den olyckliga kollisionen.

Nyström hade varit sjöman i åtta år och tjänstgjort dels som rorgängare och dels som skeppare ombord på bogserbåtar. Han ansågs också synnerligen säker och hittade gott i alla de svåra passager, dir renhållningsbolagets båtar nödgades gå för att transportera pråmar till olika platser i Mälaren.

Vid holmen Dansaren förtöjdes fem pråmar och de fem pråmkarlarna togs ombord på bogserbåten, varpå resan kl. 23.00 fortsattes med den sista pråmen, som skulle till Grindby på Adelsö.

Därifrån åtgick Ferm omkring halv ett på natten till den l november utan bogsering till Viksbergs tegelbruk vid Södertäljeviken för att här avhämta en tom pråm med nr 87. Med denna pråm, som styrdes av pråmkarlen Karlsson, avgick bogserbåten omkring klockan två på natten tillbaka till Dansaren för att hämta de pråmarna som förtöjts där. Vägen från Viksbergs tegelbruk tar man vanligen förbi Bornshuvud, och sedan brukade man göra en styrbordsgir. Nyström var ensam på däck vid olyckstillfället.

Vakterna ombord brukade räcka 6 timmar varje gång. Rorgängaren Nyström hade tagit emot befälet kl. halv 10 på kvällen och skulle av kapten Kilander avlösas kl. 3 på morgonen. Tjänstgöringen ombord på Ferm vore mycket sträng, och pråmtransporten pågick alltid dygnet runt.

Samtidigt var ångaren Transit I på väg från Stockholm med destination Köpenhamn, via Södertälje. Kapten ombord hette H. Söderberg.

De hade blivit försenade när de skulle lasta på vid Riddarholmskajen, och fartyget hade inte kommit iväg förrän en bra bit efter midnatt. Nu var det full fart som gällde och man plöjde över Mälarens vatten för att komma till Björkfjärden, där man skulle gira söderut mot Södertälje.

Ångfartyget Transit I passerade Långfällsudd och satte sedan kurs utefter kusten. Kaptenen och förste styrmannen befann sig under däck och vakten hade övertagits av andre styrmannen. En del av besättningen sysslade med att fylla sötvatten i ångarens vattenbehållare, och ingen särskild utkik tjänstgjorde för tillfället.

Plötsligt upptäcktes från Transit I på avstånd en ångare, vilken visade grön lanterna. Ombord på Transit I visade man också grön lanterna. Enligt Transit I :s styrman började bogserångaren, då båtarna kommit alldeles inpå varandra, plötsligt att gira åt styrbord. På Transit I kommenderades ögonblickligen stopp och back, men det var redan för sent. I nästa ögonblick skedde sammanstötningen och den tragiska olyckan var ett faktum. Det var bogserbåten Ferm som man hade kört rakt in i.

Rorgängaren Nyström var ensam på däck på Ferm. I höjd med Bornshuvud upptäckte han en mötande ångare. Han såg att fartyget kom från Stockholm och att det var på väg till Södertälje.

Så fort Nyström observerat Transit I, gjorde han en oavbruten gir åt styrbord. Ferm gick nu med ungefär 6 knops fart. Han ansåg, att Transit I gott haft tid att gira styrbord och därigenom förhindra kollision. Någon signal hade inte givits från någondera ångaren.

Ferms styrbordsgir fortsatte oavbrutet till sammanstötningen skedde. Rorgängaren såg den mötande ångarens babordslanterna och höll själv sin plikt likmätigt åt styrbord närmande sig land. Om en stund ser han till sin förskräckelse att den mötande ångaren oförklarligt nog girat babord hän, varför han styrde ännu mer åt styrbord, troende att ångaren snart skulle märka sitt misstag och återvända till rätta kursen.

Detta gjorde den dock inte utan i nästa ögonblick rände det främmande fartygets stäv våldsamt in i Ferms babordssida strax akter om midskepps. Sammanstötningen var så vårdsam att bogserbåten nästan skars mitt itu.

Klockan var då omkring 10 minuter över två på natten. Rorgängaren Nyström befann sig när sammanstötningen inträffade, på sin post i bogserbåten Ferms styrhytt. Nere i maskinrummet var det maskinistens frivakt, så det var eldaren Björkroth som skötte maskinen när maskinisten sov. Björkroth hade gått upp från maskinen för att hämta litet luft strax före olyckan, och då hade han växlat några ord med Nyström, som bett honom koka kaffe. Omedelbart därefter gick Björkroth in i köket, där han tände en lampa, och sedan han gjort detta, skulle han åter gå ned i maskinen. På vägen dit, just som han hunnit till maskinluckan, inträffade sammanstötningen.

Det var precis utanför Borns huvud, omkring 50 meter från land, som Transit I plötsligt rände in i Ferms babordssida, och träffade mittför aktersalongen, akter om maskinen, så att ett väldigt hål uppstod, genom vilket vattnet strömmade in med oerhörd kraft. Båten började sjunka med aktern före i djupet. Olycksplatsen var alltså utanför Bornhuvud, Lat. 59 gr 16,3´ N, Long 17 gr 35,2´, på Björkfjärden ungefär halva vägen mellan Viksberg och Bornhuvud. Mellan Björkön och södra fastlandet.

Då sammanstötningen inträffade slog hyttdörren igen, tillfogande Nyström ett våldsamt slag i pannan så att ett starkt blödande sår uppkom och Nyström delvis förlorade medvetandet. Han rusade emellertid ut ur hytten men i sitt förvirrade tillstånd råkade han trassla in huvud och armar i det nedhängande lanternsfallet. Innan Nyström hunnit lösgöra sig från den snärjande linan gick ångaren till botten, dragande Nyström, vilken alltjämt kämpade förtvivlat för att göra sig lös, med sig i djupet. Då lyckades Nyström äntligen göra sig fri och komma upp till ytan. Som han var iförd tjocka underkläder och tunga sjöstövlar skulle han snart åter igen dragits ned i djupet om han inte lyckats få fatt i en av Ferms landgångar, på hvilken han höll sig uppe till dess han medelst en från Transit I utkastad lina bärgades ombord på denna.

Då, knappa två minuter efter kollisionen, sjönk Ferms akterända rakt ned, och ögonblicket efteråt visade endast några brädstumpar, lösa inventarier och en sjudande virvel var bogserångaren flutit.

Kapten Kilander berättade att han låg och sov i sin koj på styrbords sida av aktersalongen då kollisionen inträffade. Vid den våldsamma stöten vaknade han och såg då sjön lysa genom öppningen i babords sida. Vattnet störtade in genom hålet våldsamt som en kvarnfors och han var i en blink på det klara med olyckans hela vidd. Han rusade upp och grep tag i dörren, men lyckades ej få upp den på grund av vattnets motstånd. Först då han tog i med båda händerna lyckades han rycka upp dörren och komma uppför trappan. Det var i sista ögonblicket, då vattnet redan hade stigit honom upp till axlarna.

Eldaren Björkroth hade redan sprungit ned och stoppat maskinen dä han ansåg det bäst för båten att hålla sig i närheten av Transit I, om Ferm skulle sjunka. Uppkommen på däck ropade kaptenen åt rorgängaren att hålla kurs på land, detta i förhoppning att kunna nå land innan båten skulle sjunka. Eldaren, som vid kollisionen stoppat maskinen, försökte åter sätta den i gång för att få fartyget närmare land, men detta lyckades inte, därför att maskinrummet var nästan fyllt med vatten.

Kaptenen och eldaren rusade nu uppför lejdaren till taket för att göra loss den där befintliga räddningsbåten. I detsamma mötte han restauratrisen, som kom rusande ut ur sin koj. Restauratrisen, fröken Gerda Svensson, drygt 20 år gammal, hade sin sovplats i ett litet krypin bakom navigationshytten. Hon kom utrusande i bara underkläder och skrek: "Vi sjunker!" Kaptenen ropade åt henne att följa med, men av någon anledning sprang hon sig åter in i sin hytt, sannolikt för att ta på sig sina kläder. Sedan dess syntes hon inte till längre. Transits besättning uppgav emellertid att de sett henne flytande i vattnet då Ferm sjönk.

Kaptenen och eldaren lyckades inte få loss räddningsbåten utan bärgades från taket ombord på Transit I. Därifrån bärgades även en tredje, pråmstyraren Enqvist. Just som de kom upp på Transit reste sig Ferm på ända och sjönk med aktern före i djupet.

Dessförinnan hade besättningskarlen på den på släp varande pråmen kastat loss bogserlinan.

I skansen under däck låg, då sammanstötningen inträffade, fyra av besättningskarlarna vakna. Endast en av dessa anade att det var så allvarligt som det var och rusade upp på däck. De övriga tre satt kvar och drog på sig stövlarna och ytterkläderna i tanke att det var en grundstötning. och att faran ej var så överhängande. Då den förste pråmstyraren A. V. Enqvist kom upp och såg Transit I skrek han åt kamraterna att båten höll på att sjunka. Av dessa rusade Karlsson först uppför trappan, men möttes av störtvågen och slungades tillbaka, därvid han med sådan kraft slogs mot maskinistens hytt så att han sannolikt förlorade medvetandet. Maskinisten Gustaf Richard Gustafsson hade frivakt och låg och sov. Pråmstyraren Andersson följde kort efter men även han slungades tillbaka. Det inrusande vattnet förde honom, genom hela skansen ända upp i fören där han troligen slog huvudet i däcksspanten så att han blev liggande där han ropade på hjälp.

Den kvarvarande pråmstyraren Brolin visade vid olyckstillfället en rådighet som är helt enkelt enastående lika väl som hans räddning gränsar till det fantastiska. Då han såg vilket öde som drabbade hans kamrater, förstod han att det inte skulle vara möjligt komma upp på däck eftersom vattnet störtade in genom kabyssluckan. Han kröp därför upp i den översta kojen och satt där och väntade till dess skansen blivit i det närmaste fylld av det inströmmande vattnet. Då vattnet nådde honom till munnen kände han en stöt. Det var den sjunkna ångaren som nådde botten. Han dök nu genom vattnet i skansen, nådde med ett par simtag upp till luckan men fann till sin förfäran att denna slagits igen av vattentrycket och motstod hans försök att öppna den. Till all lycka erinrade han sig att det fanns en sidolucka på kappen och genom denna trängde han sig ut. Han simmade därefter med kraftiga simtag uppåt och nådde upp till vattenytan, där det emellertid dröjde omkring 20 minuter innan han upptogs i livbåten från Transit I. Den räddade beskrev vilken glädje han vid färden upp från det mörka djupet kände, då han började se en svag ljusning som tydde på att han närmade sig ytan. Brolin var en skicklig simmare och van vid att företa dykningar, och han ansåg att han tack vare detta lyckades rädda sig.

Det var alltså vid halvtretiden natten till den 1 november 1906 som denna svåra sjöolycka inträffade ute på Björkfjärden i Mälaren, ungefär mitt för Bornhuvud, varigenom fem människoliv gick förlorade.

Kapten Evald Napoleon Kilander, som var befälhavare på den sjunkna bogserångaren Ferm, avgav lördagen den 3 november 1906 en så kallad sjöförklaring inför rådhusrättens andra avdelning.

Till förhöret hade inställt sig förutom Kilander, rorgängaren Per Axel Nyström, styrkarlarna Gustaf Emanuel Brolin, August Vilhelm Enqvist och Johan Vilhelm Carlsson samt eldaren Karl Erik Vilhelm Björkroth. Som allmän åklagare fungerade stadsfiskalen G. Lidberg. Såsom ombud för rederiet för Transit anmälde sig vice häradshövding Gustaf Abenius.

Kapten Kilander angav då:
"Då Ferm tillryggalagt ungefär halva vägen mellan Viksberg och Borns huvud, iakttog Nyström en mötande ångares röda och vita lanternor i segelleden. Så snart Högtorps grund hade passerats, styrde Ferm styrbord för att taga den mötande ångaren på sin babordssida.
Samtidigt såg Nyström, att den mötande ångaren ändrade kurs, så att dennas gröna lanterna även blev synlig, varpå Ferm ytterligare höll åt styrbord.
Då Ferm därvid närmat sig styrbords land på omkring 30 famnars avstånd, rände ångaren, hvilken befanns vara Transit I, in på Ferms babordssida akter om midskepps, så att ett stort hål uppstod, varpå Ferm på mindre än två minuter sjönk till botten.
Då å Ferms sida sålunda iakttogs allt för att undgå ombordläggning med den mötande ångaren, får jag härmed fritaga såväl mitt rederi, mig själv som min besättning från allt ansvar vid den timade sammanstötningen."

Det nämndes också varför Ferm hade gjort några kursändringar strax före kollisionen: Strax innan kollisionen inträffade måste Ferm passera ett grund. Innan Ferm hunnit runda detta grund kunde den inte hålla åt styrbord. Möjligt är ju att det för Transits befäl sett ut som om Ferm ändrade kurs, när den sökte undvika grundet. Emellertid borde väl grundet ifråga inte varit obekant for Transit I:s befäl, vad Ferms manöver ej bort förefalla Transit på något sätt omotiverad. Så fort Ferm rundat grundet höll den åter till styrbord så mycket som möjligt.

Efter kollisionen började mannarna på Transit I försöka bärga besättningen från Ferm. men det gick en allt för lång tid om innan man lyckades få ut någon livbåt.

Att någon räddning i båtarna inte varit möjlig framgår tydligt av den oförklarliga långsamhet, varmed livbåten från Transit I sattes i sjön. Enligt vad de räddade från Ferm uppgav tog det minst 20 - 25 minuter. Så länge ansåg sig åtminstone pråmstyraren Brolin ha legat i vattnet innan han kunde komma upp i Transit I:s båt. Han uppgav till och med att han, då han insåg det lönlösa att vänta på hjälp från ångaren, redan börjat simma mot land.

Ångaren Transit I blev vid kollisionen något skadad, fick plåten i stäven något inbucklad och ett hål ovan vattenlinjen. Någon läcka uppkom dock ej, men man ansåg att ångaren inte borde fortsätta resan, utan vände efter att ha uppehållit sig på olycksplatsen omkring en halvtimme åter tillbaka till Stockholm, medförande de fem räddade och med pråmen på släp. Den lade till vid Riddarholmskajen.

Transit I begav sig senare under torsdagen 1906.11 01 till Motala varvs docka vid Djurgården, där den under fredagen provisoriskt reparerades genom insättning av en ny plåt. Etter att därpå ha erhållit sjövärdighetsbevis har den natten till lördagen avgått till Köpenhamn med full last.

De som blev räddade från Ferm var följande sex personer:

Kilander, Evald, kaptenen.

Nyström, Per Axel, däckskarl och rorgängare, född 1873.03.19 i Västanfors, Värmland, var sedan 1894 van pråmskeppare och rorgängare och sade sig vara väl lokaliserad i Mälaren. På den här tiden fanns inga pensioner för vanliga arbetare, så Per Axel Nyström jobbade vidare som pråmskeppare, och under den kalla vintern 1942 arbetade han som 69-åring i Hammarbyhamnen. Han bodde då på Skånegatan på Söder. En iskall januaridag den vintern fick polisen larm om en medvetslös man på en pråm i Hammarbyhamnen. De tog hand om mannen som visade sig vara Per Axel Nyström. Han fördes till Maria sjukhus, där man fann att han förfrusit både händer, fötter och näsa. Efter ett långt hårt liv dog han 1952. Han var ogift hela sitt liv.

Björkroth, Erik Karl Vilhelm, eldare, född 1889.

Karlsson, styrkarl och pråmstyrare.

Brolin, Carl Gustaf Emanuel, styrkarl, pråmstyrare, född 1882. Gifte sig 1904. Död 1957.

Enqvist, August Wilhelm, styrkarl, pråmstyrare, född 1873. Bodde i Hammarby. Död 1930. Ogift.

På torsdagen den första november 1906 hölls polisförhör med de räddade besättningskarlarna ute vid Lövsta, och förhöret fortsatte dagen efter.

Stockholms transport- och bogseringsaktiebolags bogserbåt Hero åkte på fredagsmorgonen 2 november 1906 till olycksplatsen för att undersöka om man kunde ta upp Ferm och om det möjligen skulle kunna gå att få upp de drunknade. Ombord på Hero medföljde rorgängaren Nyström för att lämna anvisningar angående platsen, där sammanstötningen inträffade. Som förman för arbetet tjänstgjorde bärgningsförmannen C. E. Andersson. Dessutom medföljde två dykare.

Man hittade den sjunkna ångaren på ett djup av 38 meter, cirka 120 meter från land. Ångaren hade lagt sig på babords sida i sned riktning med däcket i 45 graders vinkel. Vraket var nästan höljt av lera, som vräkt över ångarens däck och fyllde detta ända upp till styrbords reling. Dykaren gjorde försök att bana sig väg in i styrhytten och skansen för att söka efter de omkomna, men alla ansträngningar i den vägen omöjliggjordes av leran.

Inget av de kolliderande fartygen var försäkrat. En lycka i olyckan var att Transit I inte fick så svåra skador att även den gick till botten. Hade så skett, skulle sannolikt inte en enda av de båda fartygens besättningar och passagerare överlevt.

Transit I var en av ångfartygsaktiebolaget Södra Sveriges minsta och samtidigt äldsta ångare. Den var byggd 1855. På den resa då kollisionen inträffade medföljde endast några få passagerare. Men då besättningen med restaurationspersonalen inberäknad uppgick till 12 à 14 man hade ångaren ändå vid det aktuella tillfället inemot ett 20-tal personer ombord.

I ett reportage från 1906 kunde man läsa:
"Stränderna kring Mälaren stå nu i vintervit prakt med snön hängande tung över gran och tall i den skarpa nordliga blåsten, och vågorna slå dånande mot strändernas klippor. Ute på södra fjärden invid Södertörnslandet ligga sedan några dagar två ångare förankrade, nämligen Smedjebacken II och bogserbåten Loke med medförda pontoner och annan bärgningsattiralj. Det är här bärgningen av den under så sorgliga omständigheter sjunkna bogserbåten Term pågår."

Bärgningsarbetet påbörjades i början av december 1906 med ångaren Smedjebacken II, som apterats till logimentfartyg för bärgningspersonalen och ombord på vilken en kraftig centrifugalpump anbringats. Vidare förlades till platsen en bogserbåt, en särskild dykarpråm och två andra pråmar jämte två pontoner.

På grund av inträffande stormigt väder mötte det i början svårigheter att skicka ned dykare för att fästa kättingar vid den sjunkna båten, men slutligen lyckades detta. Kättingarna fästes först i ventilerna och med tillhjälp av pontonerna lyftes ångaren såpass att man kunde anbringa fyra grova kättingar under skrovet. Kättingarna fastgjordes sedan i pontonerna, och på detta sätt fick man Ferm hängande i kättingarnas bukter.

Dag efter dag har pontonerna sänkts, kättingarna sträckts och pontonerna länspumpats, allt under att man kom in på grundare vatten. Gång på gång måste arbetet avbrytas på grund av stormig väderlek, men dagarna före jul hade man kommit så långt, att Ferm var införd i Pannkaksviken på ganska grunt vatten.

Efter några dagar anträffades liket efter restautrisen Gerda Svensson. Hon låg uppe på bogserbåtens däck, insnärjd i en mängd tågvirke samt till hälften begravd i den uppslammade leran från sjöbotten. Liket transporterades omedelbart till Hässelby.

Under julhelgen vilade arbetet, men omedelbart efter jul upptogs arbetet igen, och efter ytterligare omkring en veckas mödor nåddes det slutliga resultatet. Det hade fordrats inte mindre än 23 lyftningar och flyttningar. Pontonerna höjde sig 1½ meter varje gång.

Sedan man en dag i januari 1907 kommit så långt med den provisoriska tätningen att skrovet kunde börja länspumpas, gick dykaren ner i Ferms inre och upptäckte där de saknade offren. Liket av 44-årige styrkarlen Karlsson anträffades flytande i den öppna skansluckan. Styrkarlarna O. V. Anderssons och August Gustafssons lik påträffades i skansen och liket efter maskinisten G. R. Gustafsson. Han hittades i maskinisthytten, vars dörr var tillstängd.

Renhållningsbolagets ångare Riddersvik kom med likkistor och hämtade de funna liken.
Kl. 12 på lördags middag den 5 januari 1907 anlände ångaren Riddersvik till Renhållningsverkets brygga i Riddersvik. Som tiden för båtens ankomst inte på förhand var känd hade inte de omkomnes anhöriga infunnit sig vid ankomsten. Endast notarien Granlund jämte verkets förmän mötte vid bryggan när båten med sin sorgliga last lade till.
Det var en djupt gripande stund när de tre svarta kistorna fördes i land och tills vidare i avvaktan på begravningen placerades i en byggnad intill Renhållningsverkets materialförråd.
Senare anlände de anhöriga till platsen. Det blev ett sorgligt återseende, eller rättare det blev intet återseende alls, ty de svarta kistornas lock dolde de sorgliga kvarlevorna av de tre omkomna männen, pråmstyrarna Karlsson och Andersson samt maskinisten Gustafsson.
Liket av pråmstyraren Gustafsson hade på begäran av dennes hustru avlämnats i Stockholm. På tisdagen 29 januari, klockan halv tre, jordades de tre på Spånga kyrkogård.
Den högtidliga begravningen i Spånga bevistades av omkring 500 personer.

På söndagen 6 januari 1907 inkom Ferm till Stockholm. Den förtöjdes omedelbart vid Långholmens östra udde, vid kajområdet som tillhörande Stockholms Stads varv, och på kvällen var det rätt många besökande därute för att se den förolyckade ångbåten.
Den var fullständigt förstörd. Babordssidan midskepps var helt sönderbräckt, och här hade man utfört tätningsarbeten såväl in- som utvändigt av bräder, säckar med sågspån och drev. För att hålla samman tätningen hade ombord anbragts en hel del taljor med järnkättingar m. m. I övrigt var suntältet av korrugerad stålplåt akterut fullständigt söndertrasat, en följd av vattnets oerhörda tryck på det stora djupet, ångvisslan var borta och däcket delvis upprivet. En del kappar hade även av det stora vattentrycket blivit fullständigt förstörda, och naturligtvis var alla glasrutor ombord krossade.
På såväl fördäck som akterdäck var ett kaos av trossar, och brädgången runt om var betydligt ramponerad. Och samma förödelsens anblick som båten till det yttre erbjöd, förefanns även i det inre där alla inventarier var kastade huller om buller och delvis ramponerade.

Ferm togs på måndagen upp på slip vid Långholmsvarvet, och reparationsarbetena kunde påbörjas.

Efter tre veckor hade båten undergått en grundlig reparation och kunde återgå till sin tjänst vid Riddersvik. Ferm hade nu fått en överbyggnad, vilket den inte haft förut, och ovanpå överbyggnaden var navigationshytten belägen.

Vad skrovet beträffar, var detsamma illa ramponerat akterut, och man hade satt in nya plåtar. I övrigt var dock skrovet rätt gott bibehållet och likaså maskineriet.

Däremot var inredning totalt förstörd av vattnet under den långa tid, båten legat sjunken, och den hade ersatts med ny.

Ferm tjänstgjorde sedan fram till 1926 då den såldes. Då hade behovet minskat, så att det räckte med en ångbogserare på Lövsta. Den båten var då Riddersvik.

De efterlevande efter de omkomna fick rätt mycket medkänsla och fick mottaga hjälp från flera håll. Bl. a. hade de till julen omhuldats på flera sätt, fått ta emot gåvor, samt även från en frimurareloge som julgåva erhållit rätt avsevärda belopp.

En insamling för detta ändamål igångsattes bland renhållningsverkets personal ute vid Lövsta. Denna privata insamlingen lämnade inemot ett par tusen kronor, vilka tills vidare förvaltades av den lokala nödhjälpskommittén ute vid Lövsta, en åtgärd som var så mycket mera behövlig som stadens arbetare inte var olycksfallsförsäkrade.

De fem som omkom på bogserbåten Ferm var:

Andersson, Oskar Vilhelm, pråmstyrare, 39 år, född 1867, boende i Hesselby 94, Skogsborg, Hässelby villastad. Gift, efterlämnade hustru Augusta Matilda och fem barn. De hade det synnerligen fattigt och knappt. När de nu förlorade sitt stöd i livet stod de på bar backe. Den 9 januari 1907 beslutade Drätselnämndens andra avdelning att utbetala understöd till änkan och de fem barnen med 387 kronor 85 öre per år. Bilden visar Augusta Matilda Andersson. Bilden är tagen på Rosbacken 46, det lilla husen som finns kvar än idag.
Kjell Melander har hjälpt till med bilden och han skrev 2015 till mig: "Min farfars far var med vid olyckan och omkom. Han hette Oskar Willhem Andersson. och jag har en granne vars mormors syster var kocka ombord och hon omkom också".

Gustafsson, Gustaf Richard, maskinist, 44 år, född 1862.06.19 i Lövsta och bodde i Hesselby villastad, i Berghamn. Ogift. Förlovad med restauratrisen Gerda Kristina Svensson. Maskinisten låg och sov och hade antagligen ej kunnat gå upp förrän han drunknat.

Karlsson, Johan Wilhelm, pråmstyrare, 44 år, född 1862.04.06, boende Hesselby 94, Skogsborg, Hässelby villastad. Ogift. Bodde inneboende hos Oskar Andersson. Den omkomne pråmstyraren Karlsson efterlämnar en åldrig moder i mycket fattiga omständigheter, vars enda stöd den omkomne var. Hon hade stort behov av hjälp.

Gustafsson, August, pråmstyrare, 47 år, född 1859.10.02, boende Krukmakaregatan 7A n. b. Efterlämnade hustru Karolina A Vilhelmina och fyra barn, varav två var omyndiga. De var en mycket fattig familj som nu förlorade far och make, den enda i familjen som hade någon inkomst. Den 9 januari 1907 beslutades att det därför skulle utbetalas ett årligt understöd till änkan och barnen barn med 332 kronor 45 öre.

Svensson, Gerda Kristina, restauratris, född 1880.08.23 i Ånimskog, Älvsborgs län, dotter till materialvakten August Svensson vid Lövsta. Eftersom Gerda Svensson ännu inte hade något jobb hade det passat bra när man på bogserbåten behövde någon som skulle sköta mathållningen. Hon fick tjänsten som restauratris ombord. och fick sköta om mathållningen på båten. Detta var hennes första resa med ett fartyg. Hon hade bott hemma hos sin far och mor i Löfsta. Far var timmerman på Riddersviks och Löfsta Renhållningsbolag. Han hette August Svensson, född 1840. Gerda Svensson var förlovad med Rickard Gustafsson. Rickard Gustafsson hade till och med lyst första gången och han hade byggt sig en vacker villa vid Berghamn i närheten av ångbåtsbryggan, i vilket han inom kort ämnat införa sin brud.

En detalj är lite förbryllande. Maskinisten Gustaf Richard Gustafsson var ju, enligt uppgift, förlovad med restauratrisen Gerda Svensson, som också var med på samma fartyg. Båda drunknade vid olyckan. Men när Drätselnämnden året efter redovisar de ersättningarna som utdelades till de efterlevande, så hade det beslutas att understöd skulle betalas till Gustafssons trolovade Ingeborg Zangelin - en helt annan flicka. Uppvaktade Gustafsson två flickor samtidigt? Denna Ingeborg Zangelin hade dessutom barn och hon skulle få ett understöd på 363 kronor. Hon bodde i Solhem.

Innan den fullständiga utredningen blev klar var det inte möjligt att med bestämdhet kunna uttala sig om var felet till kollisionen låg. Såväl den ena som den andra av de kolliderande ångarnas befäl och besättning skyllde ifrån sig och sköt skulden på motparten.

Rorgängaren på den förolyckade bogserångaren Ferm Per Axel Nyström samt styrmannen Carlsund på ångfartyget Transit I blev till en början åtalade för vållande till sjöolyckan på Björkfjärden.

Målet togs upp lördagen 17 november 1906 vid rådhusrättens andra avdelning. Man hade inte kunna nå Carlsund med stämning, varför talan mot honom förföll.
Rorgängaren Nyström var däremot närvarande. Sedan sjöförklaringen med Ferms besättning upplästs, tillfrågades Nyström, om han visste, var Ferm befann sig, då eldaren Björkroth kom upp ur maskinrummet, på vilken fråga Nyström svarade, att fartyget nyss passerat Högtorps grund.
På fråga meddelade Nyström vidare, att Ferms räddningsredskap bestått av livräddningsbåt, sex livbälten och fyra livbojar. livbåten hade varit placerad uppe på fartygets plåttält, löst hängande i taljor; övrig redskap fanns hängande på krokar under taket.

Målet uppsköts till den 5 januari 1907 för förebringande av utredning.Under tiden hade Kommerskollegiets sjötekniska biträde, kapten Bjarke, med ledning av inkomna sjöförklaringar och övriga handlingar, kommit till följande slutsats:
Orsaken till olyckan ansågs ha varit felmanöver av ångaren Transit I. Dock kunde han inte bedöma om Ferm underlåtit att iakttaga sjövägsreglerna i artikel 40 givna föreskrifter och i sådant fall, om än i betydligt mindre grad, förorsakat olyckan.
Styrmannen Carlsund och rorgängaren Lundberg på ångaren Transit I hade visserligen genom felmanöver vållat sjöolyckan, men Lundberg hade missuppfattat såväl Ferms avstånd som väg.

Den andra juni 1907 avkunnades utslag i målet mot styrman Carlsund och rorgängaren Nyström. Då de två båtarna mötes den där natten girade Transit I babord hän åt Linasundet, medan Ferm girade styrbord. På grund av dessa manövrer blev kollisionen oundviklig, och Ferm träffades midskepps. Rätten fann, att Carlsund ej haft anledning antaga, att Ferm skulle gira styrbord. Däremot hade rorgängare Nyström begått en felmanövrering, då han girat styrbord hän och ensam varit vållande till olyckan. Dock ansågs ej Nyströms vårdslöshet kunna hänföras till straffbar handling, varför även han frikändes.

Svea hovrätt fastställde 1 februari 1908 rådhusrättens utslag, så till vida, att båda frikänts från ansvar, men i motsats till rådhusrätten ansåg hovrätten att manövreringen på Transit I varit vållande till olyckan.

Två år senare begärde Stockholms stad att ångfartygsaktiebolaget skulle ersätta staden såväl för stadens direkta kostnader genom olyckan som för utbetalandet av understöd till de omkomnas efterlevande.
Ångfartygsaktiebolaget å sin sida yrkade under påstående, att sammanstötningen vållats helt och hållet genom fel från Ferms sida, att staden skulle åläggas utge kr. 2 045:62 som gottgörelse åt bolaget för skada och kostnader.
Rådhusrätten biföll också bolagets yrkande, då rätten ansåg, att Ferm ensam burit skulden till sammanstötningen.
Svea hovrätt ogillade rådhusrättens dom och dömde ångfartygsaktiebolaget att till Stockholms stad betala kr. 22 677:78, då det enligt Hovrättens mening måste ha ålegat Transit I att bibehålla sin kurs och Ferm att hålla undan.

Detta mål gick vidare till Högsta domstolen, som 1911 fastställde Svea hovrätts dom att ångfartygsaktiebolaget skulle betala ersättning till Stockholms stad, till totalt 22 799:30 kronor.

Sonen till pråmskepparen Andersson drunknade onsdagen 21 juli 1909 vid Mälarstranden ute i Hässelby. Han hette Helmer Sandfrid Andersson och var född 11 maj 1902 i Danderyd. Han blev bara sju år gammal.

När Lövsta inte längre behövde två bogserbåtar såldes Ferm 1926. Båten finns inte längre kvar, men styrhytten lever vidare. Den återfinns idag på Edö ute i Stockholms skärgård.

Nedanför en sommarstuga på Edö med strandtomt har Ferms styrhytt byggts om till en vedeldad bastu.

Till huvudmenyn

Har du kommentarer, tips eller förfrågningar: skriv E-post "Om Hässelby" . Copyright Henrik Henrikson.