Ett flygfoto av Lövsta sopstation strax utanför Hässelby villastad i mitten av 1930-talet. Man ser ett soptåg från Stockholm komma in på betongviadukten uppe till höger på bilden, för att tömma sin last i de gamla ugnarna som ska förbränna soporna till aska. Dessa ugnar var byggda 1905 och klarade inte längre av att ta emot den mängd sopor som kom in varje dag. I vattnet ser man de dubbla länsarna som skulle hålla kvar soporna, så att skräpet inte flöt iväg till omgivande stränderna vid Mälaren.

Förbränningsugnarna vid Lövsta hade på 1930-talet ingen möjlighet att ta hand om ens hälften av de sopor som skulle förbrännas. Resten tippades i sjön, och på så sätt växte det upp ett stort stinkande sopberg, som innehöll inte mindre än omkring 400.000 ton oförbrända sopor, omgivna av miljontals flugor.

Vid svårare stormar hände det dessutom att de så kallade länsarna, som skulle hålla kvar soporna, gav efter så att sopor spreds till omgivande öar och stränder.

Föreståndaren vid Lövsta, civilingenjör Hjalmar Forssman, arbetade för att förbättra ugnarnas kapacitet, men trots det så förblev de flesta hussoporna helt oförbrända. Ugnarna kunde ta emot 20 järnvägsvagnslaster per dygn, men det kom in 40 till 50 vagnar varje dag. Man beslutade därför att bygga en ny modern förbränningsanläggning med väl tilltagen kapacietet.
Tidningsurklipp från Dagens Nyheter.

Bygget var igång 1938 av den nya anläggningen, som skulle bli en av världens modernaste.
Bild från Svenska Dagbladet september 1938.

Lövsta från luften. Röken kommer från den alldeles nybyggda anläggningens breda skorsten. Sedan de nya ugnarna kom i gång slapp man ifrån så gott som all frånsortering av skrot och dylikt ur soporna. Praktiskt taget allt som var mindre än en meter kunde gå in i ugnen. Till exempel så kunde tunnare plåt brännas upp, och järnskrot smältes tillsammans med slaggen. Soporna innehöll själva det bränsle som behövdes för att hålla anläggningen igång.

Tippning av järnvägsvagnar i bunkern. Sopvagnarna lyfts upp av en anordning så att de töms i kortänden. På vridtipparna ställdes järnvägsvagnarna på kant, och på 3-4 minuter hade en vagn tömts på sina 8 ton. Alla sopvagnarna fick byggas om så att de kunde tippas från gaveln genom en mekanisk anordning och tömmas direkt i en bunker.
Foto: Spånga-Foto.

En ritning av hela sopförbränningsbyggnaden. Järnvägsvagnen (gul) tippade i en bunker som rymde 1.000 kubikmeter (grå). Tippningsanordningarna, som var två, var specialkonstruerade av AB Landsverk efter gatukontorets anvisningar. Sedan vagnen placerats på tippen, kunde den vändas till önskvärt läge framför bunkern varefter tippning skedde. Elektriskt manövrerade buffertar höll vagnen på plats under tippningen.

Med polygripskopor (blå), som manövrerades från två traverskranar på cirka 30 meters höjd över markytan, lyftes soporna upp från bunkern till skakrännor, en för varje ugn. Från skakrännorna, som hade till uppgift att blanda och fördela soporna, föll de ner på rörliga torkrostar. Soporna föll sedan från torkrosten direkt på förbränningsrosten. Friskluft tillsattes och soporna började förbrännas.

Sedan soporna antänts på brännrosten fördes de genom brännrostens rörelser ut i roterugnen (grön) som var tre meter bred. Där var det omkring 1.000 grader varmt. Ugnen roterade normalt sex varv per timme.

Här ser man hur vagnarna tippades så att innehållet tömdes ner i den stora bunkern.
Samtidigt hade man ordnat så att soporna även kunna tippas direkt från sopbilar. Vilket blev alltmer aktuellt efter hand som staden växer ut åt väster. Man slapp då att ta omvägen att soporna först måste köras in till en järnvägsstation för omlastning, utan de kunde tas direkt till Lövsta med bil.

Och det var de här åren som man målade om alla vagnarna i den berömda silverliknande aluminiumfärgen.
Foto höger bild: Karis Elksnis.

Den utbrända slaggen föll ner från roterugnen till slagguttagaren, där den tömdes i decauvillevagnar, det vill säga små lastvagnar, som kördes på spår som lätt kunde flyttas.
Det blev en massa slagg av all bränning, ungefär 50.000 kubikmeter per år. Den kyldes ner med vatten och vräktes ut i Mälaren.
Foto: Spånga-Foto.

Den nya anläggningen byggdes inte så att man skulle kunna ta vara på den värme som verket utvecklade. Man tyckte inte att den kunde utnyttjas tillräckligt lönsam.
Inte heller tog man hand om elektriciteten, cirka 2,000 kW, som man skulle kunnat ha utvunnit i form av elektrisk energi.
Att ta hand om slaggen och använda den i byggnadsindustrin, som man gjorde i andra länder, tyckte man inte heller skulle vara lönsamt.
Foto: Alice o Hugo Rydstedt.

För att man skulle slippa ställa upp så mycket sopvagnar vid Hässelby station byggde man ut rangerbangården vid Lövsta rejält. I och med eftersläpningen av alla sopor som anlände till Lövsta blev de fulla sopvagnarna ofta stående innan man hann att ta hand om dem. Det skulle dröja länge innan man slapp den fräna lukten, eftersom det blev arbetsamt att avverka de nyanlända soporna.

Spåret till vänster gick upp på viadukten fram till förbränningsbyggnaden där sopvagnarna tömdes. Spåret till höger gick i en vid båge fram till latrinstationen vid Mälarstranden.
Foto: Brita Nygren.

Några Lövstaarbetare framför vagnverkstaden. För att kunna tippa och tömma sopvagnarna byggdes alla om så att gavlarna kunde öppnas. Bilden inskickad av Roffe Rebell Johansson.

I Stockholms Förstadsblad kunde man läsa på julafton 1938:
”I tisdags eftermiddag inträffade en urspårning med ett soptåg som var på väg från Hässelby till Lövsta renhållningsverk. Tåget bestod av 53 vagnar och var cirka 450 meter långt. Det backades från Hässelby.
När tåget kom till vägövergången några 100 meter från renhållningsverkets område, körde dess första vagn över en hästskjuts med flakvagn. Denna blev alldeles ramponerad och hästarna kommo i sken.
Körsvennen, som dagligen kör denna väg, trodde att tåget passerat, men det var denna dag 1 timme försenat, vilket förklarar hans ouppmärksamhet. Dessutom rådde snöyra. I stället för att stanna fortsatte nu tåget ner till sopstationen.
Ett av skjutsens hjul hade fastnat på den främst gående vagnen, och när denna kommit till en av vändskivorna, spårade den ur. Då först gavs signal till lokföraren, så att tåget kunde stanna. Det var rena turen att urspåringen skedde på denna plats. Ty hade urspåringen skett tidigare ute på bryggan, skulle säkert den urspårade vagnen dragit flera med sig, om ej hela tågsättet, som då torde ha blivit en enda skrothög.
Utredningen skall företagas om anledningen till att tåget icke stannade efter påkörningen av skjutsen. Antagligen fungerade icke signalsystemet mellan de på tåget utposterade sex bromsarna, vilket måste vara ett oeftergivligt villkor vid backning av ett dylikt långt tågsätt, även om det är snöyra.”
Foto inskickat av Gerd Eklund.

Familjen Duroj har gjort en utflykt till Lövsta en sen höstdag 1939.
I bakgrunden syns ett lok med en latrinvagn på viadukten.

Under år 1940 uppfördes en tidsenlig manskapsbyggnad för personalen vid Lövsta. Förutom en större matsal och tvättrum innehöll denna byggnad en badanläggning och ett sjukrum.

Men arbetarnas bostäder var på den tiden fortfarande enkla och primitiva. De bodde i oisolerade träkaserner med ohyra, smuts och sjukdomar.

Bilden är från början av 1940-talet. Badflickan är Dagny Kristoffersson, sittande på en klippa i Tempeludden. Lövsta sopstation syns i bakgrunden.
Det är dotter Gerd Eklund som har skickat in den fina bilden.

Jan Östbergs segelbåt en solig sommardag
utanför Lövstaanläggningen 1943.

Till Stockholms stads sopstation vid Lövsta anlände i början av 1940-talet en lastbil med några lådor på flaket, innehållande kuponger och ransoneringskort för kaffe, tobak, matfett, mjöl, socker, kött, tvättmedel m. m. Allt kom från Stockholms stads kristidsnämnd och skulle brännas.
Tre krisnämnds-kontrollanter följde med bilen. De släppte inte lådorna ur sikte för en sekund.

Med hjälp av en lyftkran hissades så vid Riddersvik låda efter låda direkt från bilflaket upp till den översta våningen sex meter ovan marknivån. De tre kontrollerande herrarna synade lådorna och såg till att sigillerna satt kvar. Lådorna låstes upp och öppnades.

Efter denna procedur - som upprepades varje vecka - bevittnade de tre kontrollanterna med skarp blick hur kuponger och kort, oftast hopbuntade i mindre paket, vräktes ned i ett sju meter djupt störtschakt genom en lucka i golvet. Paketen rasslar genom den fyra meter långa plåttrumman ner i schaktet ned till en brinnande ugn, där allt förbrändes. Där allt förbrändes? Det var vad de tre kontrollanterna trodde. De vaktade med falkögon på att inte ens den minsta lilla fiskkortskupong undgick sitt öde, att kastas i den glödande ugnen. De hörde packarna dunka och slå och rassla genom plåttrumman, dit ingen mänsklig varelse kunde nå, och de visste att den förtärande elden väntade nedanför.

Det var alltså till sin oförställda häpnad som de senare av polisen i Stockholm fick höra att två män, anställda vid sopstationen, en ugnsförman och en reparatör, nästan alltid stått osynligt placerade nedanför schaktet och håvat åt sig paket med kuponger och ransoneringskort! Just på den platsen i denna flervåningsbyggnad hade förmannen och reparatören, alla andra ovetande, intagit strategiska positioner. Med hela detta noggranna kontrollsystem verkade deras tämligen enkla lösning på problemet att komma åt kuponger onekligen en smula drastisk. De stod på vakt och turades om att öppna luckorna och raka in kupongpaketen sekunderna innan dessa skulle hamna i förbränningsugnen.

Att ingen anade att detta var möjligt, och att alla trodde att kriskorten under full kontroll förintades, visas väl bäst av att de båda skojarna kunde hålla på med sitt inbringande ”fiske” från 1942 fram till 1946, då avslöjandet kom. De hade under denna tid hunnit ta hand om kuponger för minst bortåt 1.000 kilo kött, 5.000 kilo socker, 4.000 kilo matfett och 13.000 kilo mjöl - plus mängder av kuponger på tobak, kaffe och tvättmedel.

Enligt utredningen hade försäljningen av dessa kuponger på den illegala marknaden inbringat reparatören cirka 29.000 kronor. Summan gav honom möjlighet att fullfölja byggandet av en tvåplansvilla i Skälby, värderad till 26.000 kronor. Av pengarna fick dessutom förmannen omkring 4.000 för sin andel i jobbet.

Till en början tog reparatören bara för det egna hushållet, men senare började han sälja. Det hela var så enkelt! Han tog hem korten, klippte av gällande kuponger och sökte kontakt med köpare. Affärerna växte och snart var han kuponggrossör i stor skala. Och pengarna strömmade in, två hela tusenlappar vid ett tillfälle en gång.

När han anhölls utgjordes hans tillgångar av villan, 13 premieobligationer och något över 3.000 kronor, som han förvarade i bostaden. Sedan gick det rykten om dessa kuponger inte prånglades ut på svarta börsen utan delades solidariskt ut bland behövande i Hässelby Villastad. En fin tanke, men så gick det inte till. Numera är den luckan igenmurad.

Tyska legationen låg under andra världskriget på Blasieholmen i Stockholm. Där fanns denna stora skulptur monterad på väggen, i avsikt att imponera på besökare. Örnen sitter på ett inringat hakkors och är av behandlat trä, troligtvis ek. Skulpturen är 2,56 meter bred och väger 42 kg.

Efter att kriget slutat med Tysklands nederlag så lämnades legationen på Blasieholmen i all hast åt sitt öde och de svenska myndigheterna bestämde att alla tyska föremål i lokalerna skulle förstöras. Detta skulle ske på Lövsta sopstation i full hemlighet.

Ansvarig för destruktionen av de tyska föremålen ute på Lövsta sopstation, Olle Hellmark, tyckte det var synd att förstöra ett sådant historiskt föremål. Han ville rädda denna symbol för den nazistiska terrorn åt eftervärlden.

Olle sågade av vingarna och kunde på så vis, i smyg, ta hem delarna på cykel till sin villa på Alkottegränd i Hässelby. Där förvarades sedan den nazistiska örnen i alla år. Olle Hellmark avled 1997 men skulpturen var kvar i familjens ägo till 2007, då hans dotter, strax före sin död, skänkte skulpturen till Armémuseet, där den nu finns.
Bild från Armémuseet.

Sussie Wahlberg berättar till denna bild:
”Och vad gjorde man när man fick finbesök 1945. Tog en sparktur ner till Lövsta såklart. Mamma Gerd sitter på sparken och mormor Karin Karlsson tog fotot.”

Hamnpolisen blev en torsdagskväll i april 1950 kallad till Riddersvik utanför Hässelby. Man hade i vattnet funnit omkring 500 döda skrattmåsar. Polisen höll för troligt att måsarna dött av råttgift, vilket var utlagt på förbränningsanläggningen i närheten av Hässelby. Det var andra gången ett så stort antal dött vid Hässelby.
Foto: H. Johansson.

Intill Lövsta sopstation fanns på 1950-talet en bilskrot.
Foto: Karl Heinz Henried.

Detta hände i december 1950:
Arbetarna vid soptippen försåg sig med så mycket frukt som de kunde bära, och ryktet spred sig så folk kom med påsar, hinkar och säckar som de kunde fylla med fläckfria äpplen.

Årets skörd hade varit ovanligt stor i Skåne, och alla äppelmos- och syltfabriker hade sina lager överfulla. Ingen ville köpa matäpplen så den enda lösningen var att dumpa hela sändningen på Lövsta.

Vid andra tillfällen kunde man se Banankompaniets bilar komma ut till Lövsta för att dumpa svarta, övermogna bananer på tippen. Det var verkligen inget fel på dessa kasserade bananer. Tvärtom smakade de förträffligt. Skolpojkar från Hässelby och Spånga kunde då frossa på bananer ute på Lövstatippen.

En direktör Daniel Wallin hade under många år tillverkat och sålt vanliga sockerpiller som ”potentionerad” homeopatisk medicin. Han hade en egen tillverkning och gjorde stora pengar på sin svindelindustri. När detta uppdagades blev han 1946 dömd till flera års straffarbete, och staten fick då överta en stor mängd piller.

Myndigheterna försökte sälja åtminstone en del av pillren till apotek och grossister. Ingen ville dock ha varorna, då det skulle kosta för mycket med analyser mm. Inte ens glasburkarna hade något värde på grund av de stora kostnaderna att tömma dem.

Det återstod alltså bara att bränna alltihopa. Våren 1954 gick sex lastbilar, fulla med homeopatiska tabletter, piller, gifter och läkarböcker från kriminalen vid Bergsgatan ut till Lövsta soptipp, där det blev en präktig brasa av pillerskojarnas alster. Det blev ett jättebål som inspekterades bl.a. av stadsfiskal Lennart Eliasson. Det var mellan 3-4 ton homeopatpiller, tabletter som brändes ute vid Lövsta. ”Pillren brann upp snabbt”, berättade förste maskinmästare K. G. Olsson på förbränningsverket vid Lövsta. ”Vid 11-tiden kom pillren ut till Lövsta, och strax efteråt satte vi igång med förbränningen.”

Sussie Wahlberg berättar:
”Lövsta 1952. Foto Bengt Wahlberg med mig av en härlig bild av Lövsta soptipp och allt det skräp som Hässelby en gång växte upp kring.”

Hasse Ekman:
”Det måste väl vara båten till höger som låg vid bryggan som förr fanns i viken, båten ligger nu sjunken utanför badviken tempeludden, en mycket fin bild.”

Göran Östergren:
”Min far jobbade som timmerman på Lövsta. Många olika yrkesmän fanns på Lövsta. I viken mellan Tempeludden och sopförbränningsanläggningen låg det hus. Bostäder men också snickarverkstad. Det var minst 4 man som jobbade där. Senare bredde slagghögarna ut sig över husen.”
Foto: Bengt Wahlberg.

”Silverpilen” eller ”Vitaminexpressen” kallades soptågen som tre gånger om dagen förde ut Stockholms avskräde till Lövsta. Ångloken blev 1954 ersatta av diesellok.
Foto: Anders Eriksson.

Roland "Rolle" Kristoffersson, som ansvarade för förbränningen i ugnarna, berättade:
”Ugnarna som byggdes 1938, byggdes för att kunna bränna tre och ett halvt ton i timmen och vi körde nio, sju och nio ton i timmen på dom.
Så det var min uppgift här att se till att det fanns reservdelar. Man ska vara medveten om att det inte fick hända något, för vi hade inte någon framförhållning med att göra av soporna någonstans utan det var bara köra ut dom på området och det hade vi ingen plats med.”

En fjärde förbränningsugn blev klar i december 1954 och då ökades kapaciteten med 10 ton i timmen. Men trots detta räckte anläggningen till endast ytterligare ett par år för att förbränna allt stadens avfall, den nådde redan 1958 gränsen för sin årskapacitet.

Stadsfullmäktige beslöt 1963 att sopförbränningsanläggningen skulle byggas ut med en femte ugn. Den femte reguljära förbränningsugnen installerades 1966 och efter vissa intrimningssvårigheter började den fungera under 1967. Ugnen förbrände då en tredjedel av hela sopmängden, och var försedd med ett förstklassigt reningsaggregat som avskilde 95 procent av stoftet i avgaserna.
Röken som de fyra äldre ugnarna producerade utsläpptes dock i lågrenat skick.
Foto: Henrik Henrikson.

På 1960-talet brände man spillolja på fredagarna. En tjock svart rök steg då upp mot himlen.

Lövsta förbränningsanläggning drevs kontinuerligt från söndag kväll till lördag kväll. Driftsäkerheten visade sig god och anläggningen infriade de förhoppningar, som man ställde på den. Avverkningen kunde drivas avsevärt högre än ursprungligen beräknats och översteg vid upprepade tillfällen 1.000 ton sopor per dygn. Lövsta var på 1950-talet en av världens största förbränningsanläggningar.

På kvällar och nätter kunde ”skattsökare” ta sig in på Lövstas område på jakt efter fynd. Renhållningsverkets väldiga sophögar, välkända för alla hässelbybor, kunde bli givande jaktmark för skattgrävare. På Facebook skrev några av dem som mindes den tiden:

Sten Hederby: Där har man norpat en å annan cykel. Å alla högtalare man tog vara på...

Roger Eklund: Ja, vi plockade delar och satt ihop cyklar med ett stort och ett litet hjul. Man kunde också hitta choklad där då Marabou dumpade trasiga chokladkakor.

Rolf Nordin: Jag och en skolkamrat schoksade gamla radioapparater bland brännugnarna på 1960-talet. Vi tog ur radiorören, vad vi nu skulle ha dom till .... Vi cyklade till Lövsta och hittade ett hål i stängslet vid Tempeludden där vi kunde krypa igenom. Det var på helgerna och absolut förbjudet att vara där inne. Det satt 12-tums-högtalare i dom som man plockade ur. Jag balanserade radioapparaterna på pakethållaren på cykeln hem till Strandliden.

Hasse Ekman: I skolan spred det sej snabbt när Marabou tippade skadade produkter på Lövsta. Då var man snabb. Man kunde ta med en säck tabletter o Morsan undra varför man var gasig i magen.

Björn Andersson: Det hade varit en brand på Marabou som då fanns i Sundbyberg och det kom då lastbilslass med godis till Lövsta. När ryktet gick så var vi många som stack dit och försåg oss. Jag minns väl att jag vid något tillfälle bland mycket annat fick tag i en massa små fyrkantiga syrliga Nickel karameller. Det dröjde sedan många år innan jag ville smaka det igen efter att ha förätit mig.

I juli 1959 kom en stor sändning av alldeles nytryckta böcker till Lövsta för att brännas. Det var Wahlström och Widstrand som transporterade de 1.656 återstående exemplaren av förstautgåvan av Vladimir Nabokovs roman "Pnin" i svensköversättning, till Lövsta.
Orsaken till denna drastiska åtgärd var att Nabokov, med juridisk hjälp, stoppade fortsatt försäljning av romanen, eftersom översättningen var katastrofal.
Foto: Karis Elksnis.

Under 1960-talet började man avveckla latrinstationen, där man tog hand om latrintunnorna med avföringen från stadens torrmuggar, eftersom torrdassen började bli alltmer sällsynta i Stockholms innerstad. Men fortfarande 1967 jobbade dessa män på latrinstationen.
Foto: K. Elksnis.

Mängden sopor var ständigt hög och förbränningsresurserna var helt otillräckliga. Från USA köpte man därför in två tältugnar med corténplåt. Mellan 1962 och 1968 brände man pappersavfall i dessa tältugnar. Askan tippades i Mälaren.
Det var inte bra så 1965 fyllde man ut med bergmassor ovan "flygaskan". Det blev ett skred och en väg försvann. Sprickor hade uppstått i körbanan. "Långtidssprickor”, förklarade chefen Crispin Löwenhielm vid inspektion. Fem timmar senare var vägen borta, men ingen kom till skada.

Tältugnarna togs ur drift redan efter 6 år eftersom de saknade rökgasrening och därför utgjorde en sanitär olägenhet för de kringboende. Åtgärden medförde att den mängd sopor som kunde destrueras minskade och de som önskade bli kvitt grovsopor hänvisades till grannkommunernas tipplatser.

En bild av Lövstaanläggningen som jag tagit 1968. Mitt i bilden syns viadukten där soptågen gick fram till förbränningsbyggnaden med sina skorstenar. Till vänster syns de två tältugnarna.
Foto: Henrik Henrikson.

Bild ur Svenska Dagbladet 1 september 1970, med bildtexten:
”Verkmästare Nils Haglund vid Lövsta sopstation var guide när elever från Blackebergs gymnasium gjorde studiebesök. Eleverna är från vänster Anders Larsson, Monica Blixth och Lars Rang. Alla elever i årskurs 2.”

Riddersvik och Lövsta hörde fram till 1975 Järfälla kommun. Då införlivades Riddersvik och Lövsta med Stockholm.

Sopstationen togs ur drift 1986. Då upphörde förbränningen och området förvandlades till en öde före detta soptipp. Sedan användes byggnaderna då och då för övningar av brandförsvar och militär.

Ugnarna hade kallnat och dammet och bråten som samlats i den gamla funktionalistiska byggnaden samsades med patronhylsor från militära övningar, samt klotter från nyfikna ungdomar. På planen utanför drev SITA en återvinningsstation åt Stockholm stad och området rymde även ett företag som sysslar med destruering av gamla kylskåp, en däckfirma och ett motorcykelgäng som bygger motorcyklar av chopperstyp. Den stora sopstationen revs. 2007 startade nedmonteringen av Lövsta sopstation.
Foto: Hasse Löfstrand.

Området hade alltså omvandlats från att ha varit en renodlad sopstation, till att bli ett typiskt diverseområde i Stockholms periferi. Detta område som i många år använts som soptipp började saneras och återställas. Överst lade man ett lager med jord, och efter hand doldes tippen av gräs och annan vegetation. Utöver själva täckningen av tippen kläddes strandkanten från Riddersvik till Kyrkhamn med sten för att förhindra erosion.
Foto: Hans Erik Hansson.

Kvar av den stora sopstationen finns numera inte mycket kvar. Bland annat kan man hitta dessa rester av den långa viadukten för soptågen.
Foto: 2018 Henrik Henrikson.