År 1857 nämndes stenen första gången i tryck. Det var Rickard Dybeck som i Svenska Runurkunder 2 gav en beskrivning av stenen och, framförallt, av fyndplatsen:
”I Uppland, i Sånga socken, ligger Löfsta gård, icke långt från Mälarstranden. I en skogsbacke nära intill gården äro någre ansenlige ättehögar, af hvilke en eger rest bautasten, och i sluttningen af denne höjd äro ännu omisskännliga tecken efter en för länge sedan förlagd, smal väg, som, utgående från nuvarande vägen mellan Riddersvik och Löfstad, tyckes sträckt sig norr ut och törhända förenat sig med vägen till Jerfälla kyrka. För några år sedan upptogs mellan den förlagda vägen och Löfstad ett åkerland, och bland flere större och mindre stenar, som då uppbrötos, fanns denne Runsten, hvilken var liggande och alldeles betäckt af jord. Han är af gråsten, ojämn och något mer än en aln tjockast, samt synes för länge sedan varit utsatt för eld, hvarigenom en större afflagning å skriftsidan skett.”

Denna teckning gjorde 1857 Richard Dybeck 1857.

På detta flygfoto över Lövstaområdet har man markerat hur vattennivån var omkring år 500. De två röda markeringarna visar de två platser som runstenen varit placerad på.

Lövstastenen flyttades år 1938 till gårdsplanen framför kontorsbyggnaden på Lövsta sopstation. Den hamnade då mitt i detta industriområde, bara 100 meter från förbränningsugnen, omkring 400 meter från den plats där den forntida byn Lövsta legat.

I en redogörelse för Stockholms stads sopförbränningsanläggning vid Lövsta 1938 kunde man läsa följande notis:
”Det största intresset ur kulturhistorisk synpunkt tilldrager sig ett gravfält, beläget 500 m öster om sopstationen. Det består av ett tiotal jordblandade rösen och stensättningar. Cirka 400 m längre åt väster och nära den gamla vägen ned till Hästbryggan vid Lövstafjärden står en runsten.”

Lövsta by, som således bör ha existerat redan under vikingatiden, är veterligen inte nämnd i tryckta medeltida handlingar.

I Järfälla Hembygdsblad 1980/4 Hittar man en artikel om hur man försökt att över huvud taget hitta denna runsten, som fram till då varit ganska så otillgänglig för allmänheten:
”I juli i år gjorde vi en cykeltur genom kommunens sydvästra delar för att lokalisera stenen. Att vi inte hittade stenen 1978 kanske inte är så underligt; den står nämligen inne på Lövsta förbränningsanläggnings område.
Om du följer beskrivningen på skissen så hittar du stenen. Säg till vakten vid infarten att du vill se runstenen så blir du insläppt.
Stenen är i dåligt skick. Inskriften är mycket otydlig. Stenen borde renoveras och ställas på en lättillgängligare plats; t.ex. vid gravhögarna på norra sidan av Lövstavägen, något hundratal meter från infarten till förbränningsanläggningen. Där skulle den bli synlig för envar förbipasserande, samtidigt som den skulle få en naturligare anknytning till sin omgivning än vad den har idag.”

1980 skrevs en sammanställning om denna runsten, som då fortfarande befanns sig på Lövsta sopstation. Placeringen beskrev lite lakoniskt:
”8 meter söder om sydöstra hörnet av hus och 8 meter öster om nordöstra hörnet av parkeringsficka.”

Åtta år senare fick stenen återigen en ny placering. Den 25 oktober 1988 flyttade hembygdsföreningen, med riksantikvarieämbetets välsignelse, runstenen till centrala Hässelby Villastad. Vid hembygdsmuseet och kyrkan fick den en hedersplats på slänten mot Riddersviksvägen.

Placeringen specificerades: ”7 meter NV om SV hörn, 8 meter VSV om NV hörn av hus (museibyggnad) och ca 20 m ONO om korsning gata/uppfartsväg.”
Foto: Henrik Henrikson.

Inskriften på stenen lyder
BIORN AUK FULUIK ÞAIR LITU HAKUA STAIN … SIN.
Björn och Fulluge de lät hugga stenen … sin …

Vänstra bilden visar texten på den skylt som är placerad intill runstenen. Fuluik måste, på grund av det följande þaiR, vara ett mansnamn.

Mellan ”stain” och ”sin” har på den avflagade ytan endast funnits plats för några få runor. Där måste ha stått ”at” (som betyder åt) och ett maskulint släktskapsord på tre runor; ”fajiur” (fader) eller ”broþur” (broder) kan inte ha fått plats. Då ”sun” är uteslutet, torde endast ”mak” (måg) kunna komma i fråga. Den dödes namn har däremot inte varit utsatt.

Inskriften borde fullständig alltså varit följande på nutidssvenska:
Björn och Fullhuge, de lät hugga stenen efter sin måg.

Namnet Fulluge betyder ungefär ”man med mod i bröstet” eller ”den modige” och har troligen varit ett binamn. Efter vem de reste stenen lär vi dessvärre aldrig få veta, men genom stenen känner vi två av de personer som på vikingatiden hade sina bopålar i Lövsta.

På Facebook kunde man till en bild av denna runsten läsa följande dialog i lättasm humoristisk stil:
Kristina: Hihi, nu vill vi ju förstås veta hur man får namnet "Fullhuge"! Typ: "Men Björn alltså, lägg av med mjödet nu, så du inte slutar som den där Fullhuge”.
Robert: Fornsvenska hugher, hogher betyder håg, själ, sinne, tanke, mod, sinnelag. (Svenska akademins ordbok) Fullhuge kan väl tänkas betyda "full av mod" - troligt när det gäller en viking - eller själfull, full av tankar (idéer). Man ristade knappast in ett öknamn på en sten man själv lät resa.
Kristina: Du har rätt. Men håll med om att min tolkning var roligare!
Foto: Henrik Henrikson