Hélène Boëthius berättade: ”När jag gick i tvåan eller trean fick jag koka kaffe till lärarna. Lärarrummet var i det hus som nu är rivet, närmast kyrkan. Jag gick in och satta på kaffepannan på första rasten, och jag tror jag också stängde av den i början av lunchrasten. För det fick jag en fin silversked per termin. De har jag fortfarande kvar och använder ibland.”

Christina Kullenberg berättade om flickorna på bilden: ”Det är klass 2a 1961 på trappan till det nuvarande muséet. Jag står till höger i andra raden. Från vänster i första raden är Lena Svanberg , Maud Flodkvist, Ulla Sterning och Eva-Lisa Nylund/Bonér. Ingrid Hill står till vänster om mig.”

Dessutom planerade man vid den här tiden att bygga en helt ny modern högstadieskola intill den gamla skolan.
Foto: Henrik Henrikson.

Fastighetskontoret vek sig inte en tum. Villaägarna måste med eller mot sin vilja sälja tomterna till staden. Priserna blev höga därför att staden måste förvärva också bostadshusen – som man sedan måste riva för att skaffa utrymme för skolbygget!

”Hässelbyskolan skall byggas på den avsedda platsen – det finns nu ingen återvändo vad än man har att invända”, sade intendent Jan-Olof Engström, chef för skoldirektionens byggnadsavdelning.

Först ville Zupanc bygga en lågmäld skola i Hässelby med ett tiotal mindre hus som elegant skulle anpassa till den strakt kuperade terrängen mellan Riddersviksvägen och Köpingvägen. Skoldirektionen sade dock nej. Man ville ha en skola med fyra stora byggnader.

Denna arbetsritning från 1968 visar den planerade nya skolan. De olika byggnaderna är:
H: Skolans huvudbyggnad för högstadiet.
M: Mellanstadiet.
G: Gymnastikbyggnad.
L: Lågstadiet, som skulle ligga där den gamla skolbyggnaden ligger. Innehåller också vaktmästarbostad.
P: Befintlig paviljong.

Byggnaden L blev aldrig byggd. Man lät det gamla skolhuset i sten står kvar i stället.

Den nya villastadsskolan var från början avsedd som en medelstor anläggning, men när stadsplanerarna på 1960-talet helt överraskande presenterade förslag för stadsdelen som innebar ett invånarantal runt 20.000 omkring 1980, måste skoldirektionen tänka om, och därför fick den nya skolanläggningen blir en av de större i Västerort.

Högstadiet skulle kunna ta emot 480 elever, mellanstadiet 195 och lågstadiet 240. Den nya skolan skulle alltså kunna ta emot 915 elever.
Foto: Rune Melander.

Det var en tyst och färgglad skola som mötte eleverna och personalen. Där låg heltäckande mattor överallt, till och med i skolmåltidslokalen, och korridorerna och klassrumsväggarna var målade i intensiva färger. Efter att mattorna hade utsatts för dagligt slitage under ett helt skolår, märktes det knappast alls. Däremot märktes det på stämningen i skolan. Barnen var lugnare, förklarade vaktmästaren. Den lägre ljudnivån hade gynnsam effekt på arbetet, konstaterade rektor Agda Stigmark.

Några elever minns den första tiden:
Stina Eriksson: ”Vi var första årgången som fick gå i nya skolan. Rökruta fanns det då.”
Ingela Kedvik: ”Jag tillhörde den första årgången med.”
Helene Egnell: ”Minns den jättelånga korridoren och heltäckningsmattan som laddade oss med statisk elektricitet så att vi fick stötar när vi tog i metallhandtagen på dörrarna som måste vara stängda av brandsäkerhetsskäl!”
Bild från skolans Instagramssida.

I mitten av korridorerna låg elevernas uppehållsrum. Här fanns biljardbord och stereoanläggning.

Arbetsdagen på högstadiet började klockan åtta och slutade tio över tre. Lunchen var på 40 minuter liksom lektionerna. Mellan lektionerna var det femminutersraster. En kvartsrast på förmiddagen och ett mellanmål på 20 minuter på eftermiddagen var också inlagda.

Läsåret 2003/2004 gick totalt 992 elever i Hässelby villastads skola fördelade på 40 klasser.
Foto: Henrik Henrikson.

I januari 2003 anordnade man i Hässelby villastads skola en utställning om förintelsen. Sveriges statsminister Göran Persson kom då till skolan på besök.

Landshövdingens skolpris för arbete på temat kamp mot fördomar gick 2005 till Hässelby villastads skola. Skolan fick priset för ”sitt mångåriga och engagerade arbete mot fördomar och rasism med utgångspunkt i historien men också genom kontakter över gränserna idag”.

Bilden visar några skolpoliser vid Hässelby villastads skola 2004. Verksamheten upphörde efter vårterminen 2013.

Anna Sjölander: ”Synd att skolpoliserna inte finns kvar, hade behövts idag. Kanske en liten lektion till barnen också hur man ska gå över en gata. Var själv inte skolpolis men fick äran att koka och servera dem varm choklad efter deras pass.”
Johanna Hjalmarsson: ”Det var väldigt gott med choklad efter!”
Conny Ingemar Kroon: ”Håller helt med om att det är urtrist att denna fina idé med skolpoliser vid övergångsställena vid skolorna försvann. Den ökade säkerheten var ju en tillgång.”
Håkan Lindström: ”Jag var skolpolis 1977-1978, var rätt kul och skälla på de vuxna för en gångs skull, för barnen skötte sig bra men inte de vuxna, vilka ursäkter de hade när de inte kunde vänta eller så gena de en bit ifrån. De hade så bråttom hette det, då får du väl gå upp tidigare så du får gott om tid, svara en barsk 11-åring som skrattade inombords.”
Foto: Hans Erik Hansson.

20 år senare hade någon döpt om företeelsen till böghög, och speciellt på högstadiet i Hässelby villastads skola hade det under våren 2004 blivit en populär ploj, och eleverna tyckte det var kul att hoppa ihop i en enda stor hög över varandra. De som hamnade underst kunde dock skada sig och skolans rektor Inger Grundberg utfärdade därför ett förbud mot dessa så kallade böghögar.

Några år senare gjorde man om en gammal tandläkarlokal i B-huset till lärolokaler. Denna ombyggnad gav skolan ytterligare 80 elevplatser.
Foto: Henrik Henrikson.

Miljöförvaltningen genomförde en inspektion 2018 där allvarliga brister i ventilationen påpekades. Personal påtalade även att det är mycket varmt inne i huset under sommaren och kallt på vintern. Det konstaterades att byggnaden hade ett undermåligt ventilationssystem och många äldre installationer, såsom el och vatten och avlopp som inte heller uppfyller dagens krav. Huset genomgick senare en omfattande renovering.
Foto: Robert Thonander.

”Jag liknade henne vid en tålig fjällbjörk. Hon var van vid blåst och kyla, stod ändå pall och tålde allt med en inneboende seghet”, berättade Karin Lagergrens gamla kollega Helena Frizell, 66. ”Karin hade klassrummet härinne i alla år. Hon vägrade byta.”

Karin Lagergren ville ha "sin" klass och undervisa för dem i alla ämnen, och förordade gamla tiders klasslärare. Hon gick i pension 1994, men fortsatte vikariera till 2004. Sista lektionen hade hon som 75-åring. ”Skrivstil och psalmsång på morgnarna var det som gällde för Karins elever. Långt, långt efter att andra lärare slutat med det”, berättade Helena. ”Men barnen skrev som änglar.”

I Karin Lagergrens klasser rådde arbetsro och en "mjuk" tystnad. Hennes elever satt där de skulle i matsalen och höll sig till reglerna som gällde i biblioteket. Så beskriver Helena Frizell Karins skolgärning.

”Karin kunde vara både bestämd och sträng, men var samtidigt omtyckt och mjuk. Hon kunde dock höja rösten och vara skarp om någon föll ur ramen", sade kollegan Ulla Adelöw. ”Det var stökigt i en del klasser och vi behövdes. Jag tror Karin lyckades få lugn bland de elever hon tog hand om och hon kunde ju sina ämnen, vilket rektorerna tyckte var skönt. Och att sjunga och spela med barnen kändes nog väldigt naturligt för henne. Jag upplevde aldrig henne som extremt religiös, bara väldigt musikalisk.”