Trädgårdsodlarna i Hässelby hade alltid använt mattor tillverkade av vass för att skydda grödorna mot kyla och starkt solljus. Här ser vi H. F. Johnssons familj posera framför drivbänkarna i handelsträdgården han hade på Carl Bondes väg. Några hoprullade vassmattor syns till vänster.
Mattan tillverkades av en särskild art av sjögräs, Sostra marina, vilken hade utmärkta egenskaper som värmeisolering. Det sjögräset förekom i stora mängder på Amerikas ostkust. I Amerika var isoleringsmattans varumärke Caddys Quilt vilket här försvenskades till kviltmatta. I reklamen för kviltmattan framhöll man att mattan isolerade fullständigt mot kyla och fuktighet. Den hade dessutom visat sig vara ett utmärkt medel mot väggohyra.
Till den torkade bandtångens andra utmärkta egenskaper kunde alltså läggas, att vägglössen inte trivdes i materialet. I marknadsföringen låg en underförstådd jämförelse med hur väl ohyran trivdes i äldre väggar isolerade med sågspån, hyvelspån, torkad mossa och liknande.
Bolaget i Hässelby fick namnet AB Arkifabriken. När det amerikanska patentet löpte ut i slutet av tjugotalet, började Arkifabriken att själva väva isoleringsmattor av vass. Man hade tillverkat ganska hyfsade symaskiner efter den amerikanska modellen.
Sedan diskuterade man i bolagsstyrelsen hur man skulle saluföra mattan för att det skulle bli fart på försäljningen. Då kom man underfund med att man skulle bearbeta arkitekterna så att dom föreskrev mattan och då tog man halva ordet arkitekt och baka in det i namnet (Arki).
Bland de firmor som bidrog till bygget 1936 av den nya flygplatsen Bromma var Aktiebolaget C. Gottfrid Rystedt, och de lanserade där arkimattorna i stor skala.
Här kan man skymta Arkifabriken vid Hässelby strandväg 53. Arkimattan användes i fösta hand som värmeisolering i byggnader. Det sades att ”Mattan isolerar fullständigt för kyla och fuktighet. Den har dessutom visat sig vara ett utmärkt medel vid väggohyra”. Sjögräset hade ytterligare en egenskap, det visade sig vara praktiskt taget obrännbart även i torkat tillstånd.
På Arkifabriken syddes den torra bandtången fast i långa stygn med snören mellan två lager av papp. Maskinen som tillverkade arkimattorna sydde med 21 grova nålar i bredd. Det tyder på, att mattorna hade tjugu längsgående kanaler. Om kanalerna var och en var fem centimeter breda blev arkimattans praktiska bredd knappa två meter. Men andra mått var naturligtvis möjliga. Arkimattorna tillverkades också i en vattenavvisande variant. Då syddes tången fast mellan två ”oceanpapper”, ett tunt lager av asfalt mellan två lager av papp. Man kunde ana fabrikens suggestiva marknadsföring även här; namnet skulle nog ge illusionen av att produkten stod emot ett hav av väta.
Dessa mattor var mycket användbara för trädgårdsmästarna i Hässelby. Smala mattor lades på drivbänkarna for att hindra de små plantorna att frysa på våren och skydda för stark sol på dagen. De stora mattorna rullade trädgårdsmästarna över växthusen för att skydda blommorna för solen. Somliga hade sina mattor uppriggade innanför glaset som rullgardiner, bara att dra i snören för önskat ljus.
Arkifabriken i Hässelby handlade upp torkat så kallat ålagräs i Skåne men även i Danmark. På Falsterbonäset i Skåne var det lantbrukaren Knut Nilsson som var den lokale leverantören. Under höstarna, gärna efter en västlig storm eller annat kraftigt blåsande utifrån Öresund under de kulna månaderna oktober till december, tog Knut Nilsson med hjälp av ett par arbetskarlar vägen längs stränderna med grepar i nävarna. Bandtången som slitits loss i blåsandet hade spolats upp i strandkanten. Den hade ofta tvinnats samman med blåstång till skimrande gröna, kortare eller längre sjok. Med hjälp av sina grepar skyfflade mannarna upp det sjöblöta ålagräset en bit på stranden så att det inte skulle kunna fara ut i havet på nytt vid nästa storm. Sedan lades tången på åkrar att torka bäst den kunde över vintern.
När ålagräset väl var torkat och blivit grått skulle det pressas till balar. I en notis i På Ljungen för några år sedan berättade Bengt Grankvist om hur tången pressades till balar. Under lång tid var det frågan om en helt manuell press. Till det arbetet anlitade Knut Nilsson på Falsterbonäset halvvuxna skanörspojkar med styrka i armarna. Det krävdes nämligen mannakraft, för balpressen var av en mycket enkel konstruktion. Den bestod en kraftig trälåda, halvannan meter i kubik, som först matades med ståltråd och sedan fylldes med ålagräs. Lådan toppades med pressens stabila trälock och en spännanordning. Och sedan fick två starka pågar, en på var sida om pressen, med kraftfulla pumpslag i handspakar pressa samman tången till balar ombundna av ståltråden.
Ålagräset, som man sa i äldre tid, är en tångart som växer på havsbotten längs Skandinaviens stränder. I våra dagar säger man bandtång.
Harald Jacobssons värmebänksodling i Hässelby. Vassmattor, som verkar vara arkimattor, syns hoprullade bortom drivbänkarna.
Det finns uppgift om att lantbrukare Knut Nilsson på Falsterbonäset ett år levererade 115 ton torkat ålagräs i balar, varav åtminstone en stor del levererades till Arkifabriken i Hässelby. Det blev många arbetstimmar det, många vagnslaster och rätt många järnvägsvagnar. På bilden syns en av byggnaderna i före detta Meurlings varv i Hässelby, som sedan blev Arkifabriken.
När fabriken i Hässelby sedermera blev för trång flyttade man 1932 tillverkningen av mattorna till de tomma tegelfabrikslokalerna vid Sågsten på Torö i sydligaste delen av Stockholms skärgård. Verkmästaren Frej Widerström följde även med dit. Först när modernare isoleringsmaterial på allvar efter andra världskriget tog upp konkurrensen med ålagräsmattan minskade efterfrågan efter hand allt mer. Tillverkningen upphörde 1956.
Så här ser det ut idag vid stranden i Hässelby där fabriken låg en gång i tiden. Foto: Henrik Henrikson.
Till huvudmenyn
Har du kommentarer, tips eller förfrågningar: skriv E-post "Om Hässelby" . Copyright Henrik Henrikson.